Tänk er att Sverige är i krig, du måste fly med din familj, du tömmer ditt bankkonto annars tar staten dom. Du packar ner det enda som du kan kommunicera med, din telefon samt lite extrakläder i en ryggsäck. Du tar din familj och vandrar från tex Sundsvall hela vägen ner till Malmö, under tiden blir ni slagna, beskjutna och i värsta fall rånade av olika rebellgrupper eller till och med av de myndigheter som finns i landet.

Danmark är en närmaste granne som är ett säkert land. Lägg till att det är cirka 3 plusgrader, dagtid och mellan 4–12 minusgrader nattetid. Utöver detta måste din familj sova ute utan något skydd, fundera en stund på detta då det är vardagen för många människor på flykt från krigets Syrien.

Under nyårshelgen var jag tillsammans med min fru och arbetade som volontär på Lesbos i den grekiska övärlden. Under denna stormande vecka, både väder och känslomässigt, ägnade vi oss åt att hjälpa medmänniskor i mycket stor nöd. Vi bestämde oss tidigt i höstats att vi på något sätt måste bidra i denna humanitära katastrof som pågår, ja just det, det skrivs ju inget här hemma längre kring detta, men dagligen när vädret tillåter så angör det mellan 4–22 gummibåtar på norra delen av Lesbos.

I dessa gummibåtar färdas människor mellan 40–60 stycken/båt mot Europa flyende från krig och umbäranden. Dessa människor får betala mellan 2 000–2 500 euro/vuxen och hälften för deras barn, om det är bra väder. Är det dåligt väder så får dessa människor ”rabatt” på överresan av smugglarna, kallsinthet och cynism inför medmänniskor i nöd?? I dessa pengar ingår det ibland en fl ytväst som inte ens är fl ytduglig utan fylld med gamla datorskal eller kartong samt en pump att tömma båten på vatten med och två nödpaddlar.

Matematiken är enkel 60 personer x 2 000 Euro=120 000 euro.

För er alla som tror att det är fattigdomsflyktingar så tar ni fel, det är dessa personer vi ser i de stora flyktinglägren och i de belägrade städerna i Syrien, utmärglade och undernärda. De som kommer till Europa nu är mestadels välutbildade och har det relativt gott ställt.

Både jag och min fru är sjukvårdsutbildade, jag har en intensivvårds-sjuksköterskeutbildning i botten, min fru är barnmorska. Tro nu inte att det enbart är vård det gäller, alla människor behövs i denna humanitära katastrof. Jag har även varit ytbärgare/medic vid öns norra punkt, Korakas Lighthouse, en mycket ogästvänlig plats för en gummibåt att angöra på, mycket klippor och stenar.

Veckan innan vi kom hit så var det en gummibåt som gick på grund här och 40 människor föll i vattnet ca 30 meter ut, ett barn bärgades med hjärtstopp, när ambulansen kom till platsen efter 40 minuter hade barnet puls men var fortfarande medvetslöst, det sista vi hörde innan vi lämnade ön var att barnet var på sjukhus i Aten, oklart status. I denna ”båt” kom 30 vuxna och 10 barn

De personer, frivilliga som är ytbärgare vid Korakas sover i våtdräkter för att snabbt kunna bistå personer i nöd. Via Räddningstjänsten Syd hade jag med mig två torrdräkter till ön, dessa var mycket uppskattade av de som använt dem, redan två nätter efter att de var på plats var de i vattnet.

I många andra fall angör gummibåtarna annars stranden i en liten by på norra sidan, Scala Sikamenias, detta är en liten turistby på sommaren som under vinterhalvåret mer eller mindre ligger i dvala, nu är alla rum uthyrda även på vinterhalvåret. Vinter, ja det är det på ön, många av de nätterna vi var på plats var det mellan minus 6 till minus 18 grader. Nyårsafton var det 12 minus. Dagtid låg temperaturen mellan + 5–10 grader.

Under dessa förutsättningar ligger flyktingar bland berg och skogar på den turkiska sidan i dåliga skjul eller under bar himmel utan vare sig sovsäckar eller något annat som skyddar mot kylan. Just nu rapporteras det om många förfrysningsskador, framförallt fötter och händer, en hel del är efter bedömningar av vårdpersonal i läge för amputation.

I campen där jag tjänstgjorde mestadels av tiden som sjuksköterska fanns det fl era tält med ombytesmöjligheter för barn, kvinnor och män samt värmetält och en byggmodul som tjänstgjorde som sjukhus, utöver detta fanns här toaletter, lekplats för barnen samt ett kökstält, allt fixat av andra volontärer före oss.

Kläder undrar ni kanske, ja alla som kommer i land är för det mesta helt blöta och många är drabbade av hypotermi. Min uppgift som medic är att triagera/bedöma vårdbehov samt behandla hypotermi eller andra skador/sjukdomar tidigt när de kalla och nedkylda kommer in i campen.

Mycket handlar om hypotermi, nedkylda apatiska barn och vuxna. På stranden efter att båtarna guidats in av ProActiva, spanska livräddare och flyktingarna lyfts iland är första insatsen att få en hypotermifilt inntill kroppen på de drabbade och se till att de fortfarande står upp och rör sig. En del är så nedkylda att de inte kan räta ut sina armar och ben. Dessa transporteras omgående till vårt värmetält för behandling, första åtgärd på barnen är att identifiera de barn som inte skriker och är helt apatiska, dessa barn tas också till vårt värmetält. I stort sett det första man gör när barnen kommer är att stoppa en godisklubba i munnen på barnen, de behöver socker för att musklerna ska kunna producera värme. Utöver hypotermi så har jag behandlat illa läkta skottskador, tortyrskador och hört många hemska familjeöden om ond och bråd död.

Några rader till om ett annat gäng på ön som är helt otroliga. Alla kläder som är blöta tas om hand av ett gäng kvinnor som kallar sig The Dirty girls of Lesvos, dessa människor tvättar kläder, sorterar och lagar alla kläder de får från campen samt hittar på stränderna. Dessa kläder kommer efter att de är tvättade, torra och lagade tillbaks till campen så att nästa gäng människor på fl ykt kan få torra kläder.

Detta mina vänner är bara ett axplock av vad jag varit med under denna vecka. Det är oerhört svårt att skriva om detta, jag skulle behövt flera dagar på mig. I detta elände så finns där en oerhört stor vilja bland alla volontärer, oavsett nationalitet, etnicitet, religion eller kultur att hjälpa en medmänniska i nöd. Jag har både gråtit och skrattat om vartannat under den vecka jag var på plats, jag har fått många nya vänner över hela världen.

Efter att vi kom hem igen bestämde vi oss att en av oss snarast skulle åka tillbaka igen, det blev jag. Först var planen att åka tillbaka till Scala men jag hade under tiden där hört talats om det stora flyktinglägret Moria. Sagt och gjort, jag tog kontakt med organisationen som driver sjukhuset och har nu gjort ytterligare två veckor som volontär.

Under mina två veckor (v. 8–9) var jag baserad i ett flyktingläger som ligger i en by som heter Moria. Denna lilla by ligger strax utanför Mytilini, Lesbos största stad.

Till detta camp kommer det flyktingar från i stort sett hela ön för registrering av UNHCR och de grekiska myndigheterna.

Flyktingarna bussas hit av både UNHCR och den grekiska polisen.

I Moria finns det ett officiellt och ett icke officiellt camp. Jag var i den icke officiella campen med en organisation som heter Health point foundation (HPF). HPF försörjer den icke officiella campen med sjukvård dygnets alla timmar. Nattetid försörjer vi även den officiella campen med vårt outreach team, bemannat av läkare, sjuksköterska samt tolk. Det tråkiga i detta är att vi egentligen inte får lov att gå in i denna camp då vi inte är ”betrodda” av de grekiska myndigheterna. De organisationer som är betrodda arbetar bara med sjukvård dag och kvällstid. Människor är oftast sjuka dygnets alla timmar, eller?

Dessa människor som flyr krig och annat elände lider brist på det mesta. Många barn är svårt traumatiserade, lider av många sjukdomar samt oftast undernäring på grund av de omständigheter de varit med om. Oftast kommer dessa dessutom bara i de kläder de lyckades få med sig under flykten från krigets umbäranden. Många har varken kunnat tvätta sig eller duscha på flera veckor. Det är kallt på nätterna och oftast är de kläder som flyktingarna kommer i inte gjorda för denna kyla.

I lägret finns det ett stort distributionstält där många volontärer arbetar med att dela ut kläder till de behövande. Dom gör ett styvt arbete och kommunicerar med så många olika människor, oftast enbart genom kroppspråk. Dirty girls of Lesvos, minns ni dom? Dom finns även här och bistår med tvätten.

Mat fixas det tre gånger om dagen. Det finns ett stort kökstält för flyktingar samt ett tetält där det serveras te, måltider och frukt under dagtid. Det finns bajamajor för alla de privata behoven. Rinnande vatten finns det med, dock bara kallt.

På kliniken har jag behandlat många sjuka barn samt även många vuxna, men det är barnen och vad de går igenom som känns värst. Barndomen är ju ingen barndom när de flyr från sina hem och släktingar i de olika krigsdrabbade områdena där de har vuxit upp.

Situationen bland de flyktingar som finns här är lite annorlunda än de som jag mötte uppe i Scala Sikamenias på norrsidan av ön. Här kommer flyktingar och kan beskriva mer vad de varit med om samt berätta djupare vad de varit med om under tiden vi undersöker och behandlar dem. Historierna är många gånger oerhört skrämmande. Här berättas det historier om långa vandringar från Afghanistan till de grekiska öarna. Många gånger handlar det om vandringar på upp emot 30–35 dagar, ofta tillsammans med små barn.

Utöver arbetet i Moria så bedriver HPF även outreachverksamhet i Mytilini hamn. I hamnen görs snabba medicinska bedömningar av de flyktingar som finns där i vänta på att få lämna ön. Under min tid på ön fattade de grekiska myndigheterna beslut om att inga båtar fick lämna ön med flyktingar ombord, allt för att de grekiska myndigheterna måste hantera flyktingsituationen på fastlandet. Detta innebär att flyktingarna sitter fast på de grekiska öarna.

Många av barnen som jag har sett är bara några månader gamla och födda under pågående flykt – världen är galen. Många av er kollegor undrar nog varför man utsätter sig för något sådant som jag gjort, svaret är enkelt; jag kanske inte kan förändra världen, men kanske kan jag förändra världen för någon. Utöver detta så är det ju en humanitär insats för människor i mycket stor nöd.

[author image=”http://www.firefighters.se/sff-skribent.jpg”]Text och bild: Jörgen Björk, brandman Genarp[/author]