Hem » Olas spalts » Scandinavian Star – 25 år efter
Scandinavian Star - år senare
Foto: Erik Kragh

Scandinavian Star – 25 år efter

För 25 år sedan brann färjan Scandinavian Star och 159 människor omkom. Olyckan satte fokus på dålig beredskap både på fartygen och när det gäller hjälp från land. Stora ansträngningar skulle göras för att förbättra detta. Hur gick det? Här följer min högst personliga syn på uppgång och kräftgång i beredskapen för fartygsbrand till sjöss.

I januari 1993 satt jag tillsammans med en större skara representanter från utvalda räddningstjänster, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, dåvarande Räddningsverket, Försvaret m.m. på Arkö utanför Norrköping för att skapa det som skulle kallas RITSstyrkor. RITS, som stod för Räddningsinsatser till sjöss, var tänkt som ett koncept att få ut specialutbildade styrkor från utvalda räddningstjänster till en haverist till sjöss för livräddning vid brand och/eller miljöräddning.

Det var en direkt följd av branden på Scandinavian Star som påvisat att det saknades ett sådant verktyg för räddningsledaren (Sjöfartsverket vid livräddning, Kustbevakningen vid miljöräddning). Det var framför allt erfarenheter från de Göteborgsstyrkor som kallats ut till Scandinavia Star i all hast som låg till grund för den utbildning som nu hade skapats. Under två veckor gicks utbildningsmaterialet igenom, testades och justerades. RITS-styrkorna skulle kunna transporteras ut och borda antingen från helikopter eller båt. Speciell packning skulle användas. Utrustningen skulle vara tillräcklig för att kunna utföra ett säkert arbete ombord men ändå hållas till ett minimum med tanke på transportvikt och hanterbarhet vid bordning.

Styrkorna på 11 man skulle kunna genomföra rökdykarinsats i hög riskmiljö och vara specialutbildade i teknik, taktik och metodik vid fartygsbrand. 6 räddningstjänster var utvalda och vi som var representanter för dessa åkte hem och började utbilda våra styrkor efter ett bra och ambitiöst övningsprogram. Vi började, ett par år efter olyckan, att bli duktiga på att kunna klara liknande situationer.

Åren gick och några större händelser liknande Scandinavian Star inträffade inte. I takt med detta märktes tydligt att den höga ambition man haft från början vid skapandet av RITS-grupper började dala sakta men säkert. 11 man bantades efter ett tag till 9. Försvaret började, pga besparingar att få det allt svårare att upprätthålla en vettig helikopterberedskap.

Till slut var man tvungen att skriva avtal med privata aktörer för att kunna upprätthålla möjligheten att skicka ut RITS-styrkor. Tyvärr kunde de helikoptertyper som nu användes inte ta 9 man utan styrkorna bantades till 6 man. Efter ett tag fick också utrustningen till styrkorna bantas rejält. Det fanns inte möjlighet till vettig aktionsradie för dessa helikoptrar om man inte gjorde det. Nu hade ambitionsnivån dalat rejält men det skulle bli sämre.

Man började titta på antal räddningstjänster som skulle upprätthålla RITS-styrkor. Detta antal bantades ner och i dagens läge upprätthåller 3 räddningstjänster i landet s.k. MIRG-styrkor. Vi är inte riktigt tillbaka till samma obefintliga beredskap som det var för 25 år sedan men det känns som vi är på väg dit.

Tyvärr speglar detta jag nu skrivit om något som är ganska typiskt för svensk räddningstjänst. Vi rustar upp (i den mån vi kan) efter olyckan men hinner rusta ner igen innan nästa liknande olycka inträffar. Just nu rustar vi för stor skogsbrand. Den inträffade förra året. Hur ser beredskapen ut när den inträffar nästa gång?

Om Ola Morin

Ola Morin började arbeta vid Helsingborgs brandförsvar år 1982, och tjänstgör nu som insatsledare och kompetensutvecklare där. Han är medlem i BRF sedan år 2010.

Läs även

BRANDMANNENS FYSIKA FÖRMÅGA

MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) drar återigen igång ett projekt som ger flera frågetecken …