Hem » Olas spalts » Känslan för yrket
Känslan för yrket

Känslan för yrket

I skrivande stund pågår RIB-förhandlingarna. Kanske är de avslutade när denna spalt publiceras. Hur som helst kommer vi att minnas av denna omgång att Vision och framför allt Kommunal gjort bort sig igen när man omgående accepterat ett skambud från arbetsgivarna.

Det kommer inte som någon större överraskning för mig att Kommunal beter sig som man gör. Jag anser att det finns två huvudskäl till det, dels vill man jäklas med BRF, dels har man egentligen aldrig haft någon direkt känsla för brandmannayrket.

Jag var fackligt engagerad i Kommunal under många år. Jag var bl.a. engagerad i de s.k. 100 000-klubbarnas fackliga arbete och var också nominerad till Kommunals riksbranschråd. Jag mötte här en syn på vår bransch som fick mig att häpna. Jag mötte ombudsmän som uttryckte ”att det var jäkligt svårt att förhandla för folk som sover på sitt arbete”, det skulle vi veta när vi krävde skälig ersättning. Jag mötte ombudsmän som sa att räddningstjänsten var en för liten grupp i Kommunal för att någon skulle bry sig. Jag mötte en ledning som ”skulle ta fighten”, vilket resulterade i att vi fick acceptera ett bud under utgångsbudet i förhandlingarna. Jag fick på omvägar höra att man i lokala fackmöten, där inte representanter från räddningstjänsten närvarat, refererat till räddningstjänsten som ”de lata jäklarna” och antytt att vi var en belastning för Kommunal. Jag skulle kunna göra denna lista hur lång som helst med exempel på hur dålig känsla man visade för vårt yrke. Droppen för mig blev när jag nominerats till riksbranschrådet men inte ansetts politiskt korrekt. Orsaken var att jag varken var kvinna eller hade invandrarbakgrund. Nomineringarna återremitterades på dessa grunder. Vid denna tidpunkt hade BRF seglat upp som ett fackligt alternativ även för heltidsbrandmän och det var därför inga större problem för mig att gå över till denna sida, även om BRF ännu inte har den kollektiva förhandlingsrätten för heltidsbrandmän. Vad är det för mening med kollektiv förhandlingsrätt när man inte kan bruka den på rätt sätt? Jag väljer att kämpa tillsammans med de som har den rätta känslan för yrket.

Jag har också på sista tiden upplevt att Kommunal centralt blivit mer aggressiva mot andra fackliga aktörer, speciellt BRF. Man går tydligen hellre med på arbetsgivarnas skambud än samarbetar med BRF. Det känns synd för jag upplever att det finns ett antal bra människor i Kommunal som jag mycket väl kan tänka mig att samarbeta med. Men när man pratar samarbete är det stopp direkt. Man pratar om att samla men inte samarbeta, ganska märkligt när man i samma anda pratar om ”den svenska modellen”.

Det hela verkar mer vara frågan om politisk makt över räddningstjänsten där det gäller att dämpa och kväsa de som påtalar brister, nedläggningar och vill ha skäliga löner. (Läs gärna Henrik Johanssons utmärkta krönika i SFF nr 5 2016). Denna känsla styrks verkligen när Kommunals företrädare bloggar om frivillighet i räddningstjänsten och höjer det till skyarna. Jag har positiva erfarenheter av frivillighet men om man tror det kan ersätta professionalism är man fel ute. I detta fall känns det bara som det jag skrivit om förut, en sniken förhoppning om att räddningstjänst ska kunna utföras i det närmaste gratis. Man går alltså politikernas ärande.

Pajkastning, kommer nog en del säga om det jag skrivit här. Jag ser det som min motivering till varför jag anser Kommunal olämpliga att företräda personalen i räddningstjänsten. Om man ändå tycker det är pajkastning bör man fundera över vem som tillverkat pajerna.

Om Ola Morin

Ola Morin började arbeta vid Helsingborgs brandförsvar år 1982, och tjänstgör nu som insatsledare och kompetensutvecklare där. Han är medlem i BRF sedan år 2010.

Läs även

RSYD utbildade personal

HÅNET MOT OSS

TRANSPORTSTYRELSESKANDALEN har nog inte gått någon omärkt förbi. Den visar tydligt det naiva säkerhetstänkande som …