Hem » Olas spalts » Fiaskot i Västmanland Del 2
Fiaskot i Västmanland Del 2
FOTO: KARL-JOHAN SVENSSON

Fiaskot i Västmanland Del 2

I min förra spalt skrev jag med anledning av den utredning som gjorts av skogsbranden i Västmanland och de debattartiklar som följde i DN där utredaren kallade räddningstjänstens insats för ett fiasko.

Jag anser att om något är att beteckna som fiasko i sammanhanget är det den sedan många år förda politiken som syftat till att banta och nedmontera den operativa räddningstjänsten. Givetvis påverkade det insatserna i Västmanland negativt. Jag beskrev förra gången hur den operativa beredskapen har försämrats genom åren. Jag ska nu beskriva hur utbildningen inom operativ räddningstjänst kom att försämras från slutet av 90-talet och framåt.

I takt med att stora besparingar gjordes och operativ räddningstjänst började framställas som något fult försämrades också utbildningen och möjligheter till operativ utbildning. Bland det första som blev före mål för försämring var befälsutbildningarna. Dessa kortades rejält i tid. Det märktes även en klar skillnad mot förr på kursmaterial och möjligheter till praktiska övningar. Över lag utbildades befälen också till en betydligt defensivare hållning på olycksplatsen mot förr. Den så kallade LSB-metoden (”Låt skiten brinna”) blev mer regel än undantag, den passade bättre in på nerdragningspolitiken. De ökande brandskadekostnaderna kom som en logisk följd av detta.

Brandmannen skulle omskolas till informatör och en stor del av utbildningsbudgeten och utbildningstiden gick till det. Mycket av brandmannens tid gick också åt till s.k. breddande uppdrag där det inte verkade vara någon hejd på olika uppgifter som skulle utföras, bara man inte sysslade med operativ räddningstjänst. Blev det bra brandmän av det?

De få slantar som fanns kvar i budgeten för utbildning skulle nästan uteslutande gå till politiskt korrekt utbildning. Jag blev själv satt på genusutbildning i tre hela utbildningsdagar. Inget fel i genusutbildning, men att begära liknande anslag och tid för operativ utbildning hade varit en utopi. Så istället för att lära taktik och teknik för t.ex. tågolyckor, fartygsbrand eller, rent av skogsbrand, kom det att handla om genusfrågor som t.ex. rosa och blå väskor.

Det var därför en ganska ”undernärd” och söndersparad svensk operativ räddningstjänst som torsdagen 31/7 2014 skulle möta den största skogsbranden i svensk historia. Jag tror man skulle kunna råka ut för samma sak var som helst i landet. Sett till de berättelser som nu börjar komma fram om händelseförloppen de första dagarna är det snarare frågan om man inte töjde sig långt över sin förmåga.

Så för att sammanfatta det jag skrivit om detta; Det känns som en alldeles för enkel förklaring att ge räddningstjänsten skulden för skogsbrandens utveckling. Av fl ygets haveriutredare har jag hört att man ska undvika att se ”pilotfel” som en förklaring till ett haveri. Det lättaste är att avskriva de flesta haverier med ”pilotfel”, men det fi nns alltid en bakomliggande anledning till att piloten gjorde fel. Piloten handlar nästan alltid efter bästa förmåga och gör det som verkar mest logiskt efter de möjligheter som fi nns och utifrån den information piloten har i den aktuella tiden. Tyvärr tycker jag att denna utredning stannat vid ”pilotfel”, åtminstone sett till de debattartiklar som följde av utredaren. Det hade varit bra om man vågat rikta in sig på huvudproblemen försvensk operativ räddningstjänst istället.

Om Ola Morin

Ola Morin började arbeta vid Helsingborgs brandförsvar år 1982, och tjänstgör nu som insatsledare och kompetensutvecklare där. Han är medlem i BRF sedan år 2010.

Läs även

GÅR DET BRA FÖR SVERIGE?

Vad har egentligen inte skrivits om sommarens bränder? Jag har sett hur många spaltkilometer som …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *