Hem » Olas spalts » DAGS ATT IFRÅGASÄTTA HEMBESÖKEN.

DAGS ATT IFRÅGASÄTTA HEMBESÖKEN.

Sedan 80-talet har vi i den operativa räddningstjänsten fått till oss ett antal olika projekt rörande det vi kallar utåtriktad verksamhet, d.v.s. projekt som mer eller mindre handlar om förebyggande verksamhet.

Det som är populärt just nu är s.k. hembesök. Tanken har (väl?) varit att minska antalet bränder och framför allt få ner antalet dödsbränder. Tyvärr ser vi ingen effekt av detta arbete. Trots det fortsätter man från flera håll att hävda hur bra dessa projekt och verksamheter är och att det borde utökas. Jag hävdar att vi jobbar på fel sätt och att det i vissa fall rent av är skadligt för den operativa verksamheten. Det finns vettigare åtgärder att utföra om det verkligen handlar om att minska antalet dödsbränder. Jag ska utveckla detta lite närmare.

• Vi ser ingen effekt av alla dessa projekt som fortgått under så lång tid. Jag sitter och läser ett gammalt exemplar av tidningen Brandmannen från 1987 där man beskriver hur man genomfört s.k. dörrknackning och vilken framgång det kommer att bli. Resultatet vet vi nu, det gav ingen effekt på antalet omkomna i bränder. Om detta var ett projekt i näringslivet hade det med största sannolikhet varit nerlagt för länge sedan.

• Jo, dessa projekt påverkar den utryckande verksamheten negativt på det viset att det stjäl övningstid. Jag har själv jobbat med övnings-verksamhet och vet att det finns många områden inom utryckningsverksamheten som vi behärskar dåligt eller inte alls. Jag kan med lätthet räkna upp minst ett 10-tal områden där vi saknar viktig kunskap och skulle behöva grundutbildas. Man önskar att förståelsen för detta var större än vad den är bland chefer och politiker. Det handlar om att kunna utföra kärnverksamheten på ett bra sätt.

• Det finns åtgärder som högst sannolikt hade gett resultat när det gäller att minska antalet dödsbränder. Troligtvis hade automatiska släcksystem som reagerar snabbt kunnat förhindra flera dödsbränder, bl.a. i äldreboende. Men då kostar det, och där klämmer skon rejält. I dagens Sverige, där åldringsvården gått från att vara internationell förebild till att mer handla om något man kan benämna som ”slutförvaring” anser vi oss inte ha råd med sådana saker som automatiska brandsläckningssystem.

Jag har själv jobbat med övningsveksamhet och vet att det finns många områden
inom utryckningsverksamheten som vi behärskar dåligt eller inte alls.

”Många gör för lite” läser jag i Tjugofyra 7, MSB:s tidning. Jag är benägen att hålla med, men på ett annat sätt än vad som åsyftas där. Om man en vardag kommer till den räddningstjänst jag arbetar på, ser man att mindre än 30 % av personalen är utryckande personal (heltid). Bland övriga 70 % hittar man mycket folk som aldrig har arbetat i utryckande funktion men ändå har en solklar uppfattning om vad sådant arbete innebär. Det finns också ett antal människor i denna skara som lever på att hitta på arbetsuppgifter utanför kärnverksamheten som de utryckande styrkorna ska utföra. Det är kanske för en gång skull dags att titta på om inte denna personalresurs kunde utnyttjas bättre.

Om Ola Morin

Ola Morin började arbeta vid Helsingborgs brandförsvar år 1982, och tjänstgör nu som insatsledare och kompetensutvecklare där. Han är medlem i BRF sedan år 2010.

Läs även

GÅR DET BRA FÖR SVERIGE?

Vad har egentligen inte skrivits om sommarens bränder? Jag har sett hur många spaltkilometer som …