Hem » Krönikor » Vart är jag välkommen?
Vart är jag välkommen?

Vart är jag välkommen?

Det finns många saker som ger upphov till olika tankar kring rekrytering, inte minst när man läser arbetsrätt och diskriminering som akademiskt ämne. Har i en tidigare artikel varit inne på vad kompetens är men har ännu inte berört rekryteringsprocessen eller dialogen om rekrytering. Vad är dialogens konsekvenser?

Funderingen grundar sig i det enkla att ha högt i tak, något som Professor Gunnar Aronsson i senaste numret av tidningen Chef går djupare in på. Där betonar han vikten av att medarbetare ska få komma till tals där kritik, feedback och frågor är något gynnsamt för en organisation och bidrar till mångfald, ett gynnsamt socialt klimat och social utveckling – något som karaktäriserar lärande organisationer. Hur är det då ute bland alla rtj-organisationer då det kommer till att diskutera frågor som rekrytering, mångfald och vilka kravprofiler som upprättas? Vilken tidigare erfarenhet har den jobbsökande? Och vilken ställning får personer som ifrågasätter olika rekryteringsfrågor?

Tron, och förhoppningen, att bli bedömd utifrån sina meriter är knappast något givet idag när rekrytering handlar mest om att hitta ”den mest lämpliga”. Lämplig på vilket sätt? Vilka sätt finns det att pröva lämpligheten innan anställning ges? Som skolad inom psykologins perspektiv kring urval och rekrytering så lärs det ut objektiva metoder att avgöra just detta. Arbetsprov är något enkelt och även det som visar på individens arbetsförmåga. Låt mig förenkla; att testa vad man ska göra på jobbet visar på ett enkelt och pricksäkert sätt vem som är lämplig eller inte. En bakgrund inom räddningstjänsten borde alltså vara meriterande ur ett objektivt synsätt. Det förefaller däremot väldigt svårt att erhålla jobb idag utifrån objektiva grunder. Vad beror det på? Beror det på en rekrytering som grundar sig i andra metoder än en objektiv rekrytering?

Allt tyder på att fallet är så när man läser platsannonser eller kravprofiler då mönster av ovetenskapliga rekryteringsförfaranden finns. Subjektiva och politiska värdeord används i en stor omfattning i platsannonser. I tidigare artiklar har jag nämnt vilka repressalier som medarbetare kan utsättas för när de agerar ifrågasättande, när de ställer frågor som arbetsgivaren har svårt att besvara på ett vettigt sätt. Min egen tanke är, eftersom jag ställer en del frågor – till vilken arbetsgivare är jag välkommen? Min undran bygger på principen guilt by association – är mitt namn associerat till en besvärlig situation? Tanken om varför det inte speglar sig i min arbetsgrupp uppstår? Varför speglas inte det på de larm jag åker på? Varför har jag vänner som inte har samma åsikt som mig? Vi är olika och kompletterar varandra. Relationen bygger på solidaritet, lojalitet, respekt och fler saker som gör att det fungerar och binder oss samman. På något sätt så navigerar vi oss igenom det sociala samspelet och får till det väldigt bra. Spelar rekrytering någon väsentlig roll då egentligen? Varför lägger vi ens ner pengar på rekrytering?

Att göra subjektiva och ogrundade rekryteringar är ansvarslöst från flera aspekter, dels är det slöseri med offentliga pengar och dels gör felaktiga beslut och anställningsbeslut att förtroende, respekt och lojalitet bryts ner. Ni vet, potten med pengar som politiker ger oss, som medborgare förväntar sig en tjänst i utbyte. Vore det något annat än bedrägligt om pengarna inte används på bästa möjliga sätt? Att de mest lämpliga faktiskt anställs? Att de med en lämplig och framför allt en relevant formell utbildning och erfarenhet är attraktiva på en arbetsmarknad?

Jag är för feg och bekväm för att själv testa min hypotes. Jag vet att lika barn leker bäst när det kommer till att få ett jobb även om de vill ha olika barn. Jag förstår politiken bakom, trots att politiska floskler som att ”gilla olika” slår en logisk felvurpa och förblir obegriplig när variationen av kompetens redan finns. Vad är det jag har missat här som alla HRavdelningar verkar se? Varför går det inte att jämföra hur operativt effektiva vi var för 5 år sedan med hur effektiva vi är idag? HR/Räddningsavdelningar verkar ha glömt att tid kostar liv och kan inte säga hur effektivt vi öppnade låsta dörrar tidigare. Än mindre har de vetskap om hur fort det går idag. Lika svårt som det är att leva som man lär, vart är jag välkommen?

Om skribenten

Text: Johan Hedberg

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

PROJEKT RÄDDNINGSTJÄNST

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *