Hem » Krönikor » Varför är man som man är?
Varför är man som man är?
Foto: Björn Persson

Varför är man som man är?

Jag trivs verkligen med mitt jobb som brandman. Jag tycker i stort sett alltid att det ska bli roligt att komma till jobbet och jag är bra på det jag gör. Tidigare i livet har jag provat mängder av olika sorters arbeten. Städare, lärare, butikschef för att nämna några.

Men när jag började som brandman så kändes det som att jag hittat hem. Jag hoppas givetvis att det huvudsakligen är för att jag har en inneboende önskan att hjälpa andra människor. Kanske är det att man arbetar i grupp och hela tiden måste försöka balansera sin roll i gruppen? Eller är det omväxlingen av både arbetstider och arbetsuppgifter? Skulle det kunna vara den militäriska delen med puts och studs och var sak på sin plats? Eller en kombination av allt ovanstående?

Vem är jag då efter 34 år i livet och 9 år inom räddningstjänsten? Jag är en utpräglad pedant där var sak har sin plats, allt ska vara helt och rent och helst ska hela min värld vara formad i räta linjer. Jag är handlingskraftig och skjuter inte upp något till ett senare tillfälle och vill helst göra klart allt ”jobbigt” innan man går vidare till något ”roligt”. Jag vill veta hur allt fungerar och varför det fungerar just så. Går något sönder försöker jag omgående reparera det och funderar alltid på om det går att förbättra på något vis.

Jag är en vinnarskalle som kan gå till ytterligheter, på gränsen till dumheter, om någon skulle yttra frasen ”det klarar du aldrig”. Jag jobbar bäst under press och älskar problemlösning. Jag arbetar otroligt mycket och vet knappt hur man gör när man är ledig. Jag har svårt att göra saker med måtta. Ska jag exempelvis börja springa till jobbet så gör jag det varje pass i ett år oavsett avstånd, trasiga leder eller om det är 18 minusgrader.

Jag utövar mina fritidssysselsättningar på samma vis som jag arbetar. Det blir för en utomstående ingen upplevelse av avslappning då utrustning ska förberedas, testas och aktiviteten ska planeras så den genomförs på mest effektiva vis och få bästa resultat. Matlagning privat gör jag helst själv så att logistiken fungerar och resultatet blir som planerat.

Att städa hemmet är också en syssla jag helst genomför ensam så kan resten av familjen ta en promenad under tiden. Men matlagning och städning på jobbet gör jag gärna i grupp. Där alla har samma målbild, vet sina roller och strävar efter struktur och effektivitet från start till mål. Något som i det närmaste skulle upplevas som sjukligt om man gjorde det i hemmiljö.

Jag är med andra ord samma personlighet på jobbet som privat och därmed troligtvis ganska krävande att leva med i de små vardagliga sakerna men en stor tillgång och trygghet när det verkligen behövs.

Jag är en effektiv problemlösare som alltid är mån om att göra ett bra jobb. Det innebär att jag anpassar mig efter situationen och i rollen som brandman är det inte alltid effektivt att leva sig in i alla nödställdas känslor mitt i en räddningsinsats. Jag brukar säga att jag går in i ett ”maskin-läge” där jag gör allt för att lösa situationen och inte har tid att tycka det jag ser är äckligt eller skrämmande. Vi människor skaffar oss inte större referensramar än nödvändigt.

Det är det vi kallar att lära oss av våra erfarenheter och gör att vi kan anpassa oss till nästan vad som helst. Det är det som gör att de flesta, inklusive jag själv, tycker ett mord är hemskt, ett dubbelmord känns vansinnigt men om någon mördat 60 personer så blir känslan konstig för vi kan inte riktigt relatera till det. Det är även den krocken jag upplevt när man får frågan ”hur var det på jobbet?”, man svarar att man gått och letat likdelar längs ett järnvägsspår i mörkret med en sopsäck i handen och reaktionen kanske blir ”fi ck ni inte sova någonting alls då?”. Eller man har letat efter ett omöjligt svar på frågan från en pappa om hans son kommer klara sig när denna varit avliden en lång stund innan vi ens kommit till platsen. Det är inte lönt att diskutera med någon utanför blåljus-kretsen för man riskerar att få en reaktion som inte alls svarar upp mot den känslan man själv upplevde.

Jag älskar mitt jobb och upplever att jag trivs med livet i stort. Jag har alltid varit vän av effektivitet och gillat ordning och reda, även om det eskalerat under min tid som brandman. Men jag har även många kollegor som jag vet är likadana som jag. Som aldrig gör något halvdant utan hellre går åt det extrema hållet.

Frågan jag ställer mig är om jag är som jag är för att jag arbetar som brandman, eller om jag omedvetet har sökt mig fram till yrket brandman för att jag är som jag är? Kan det vara så att vissa personlighetstyper aldrig tar åt sig av otäckheterna och på grund av arv och/eller miljö är perfekt lämpade för just blåljusyrken? Är jag i sådana fall en av dem? Hur ska jag veta det och kommer jag alltid vara det? Hur kommer det gå för dem som inte är det? Även om jag är en bra brandman, kommer det över tid att göra mig till en sämre privatperson som har för lite tålamod med mina nära och kära när mina referensramar flyttas och inte deras?

Det ska bli oerhört intressant att följa vad framtiden ger om psykosocial arbetsmiljö och PTSD inom räddningstjänsten och övriga blåljusyrken.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

PROJEKT RÄDDNINGSTJÄNST

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *