Hem » Krönikor » Tystnad råder från herr Inrikesminister
Tystnad råder från herr Inrikesminister
FOTO AV ANDERS YGEMAN: KRISTIAN POHL/ REGERINGSKANSLIET FOTO AVPOLISER: PATRICK PERSSON

Tystnad råder från herr Inrikesminister

Inrikesminister Anders Ygeman svarade i en intervju i Expressen på frågan hur Sverige skulle klara en terroristattack som den i Belgien: ”Relativt väl. Vi vidtar alla mått och steg för att vara förberedda. Vi övar i regeringen, i polisen, i sjukvården”.

Herr Inrikesminister är en aktiv twittrare och skriver om besök på polisstationer. Inte sällan med några bilder intill operativa poliser. Tillsammans med bland annat Brandmännens Riksförbund satt jag ned med inrikesministern vid det så kallade Rundabordssamtalet. Vi gav vår bild av situationen kring hot, våld och människors situation i vissa områden och delgav departementet en rad skrivelser, händelserapporter och åtgärdsförslag. Veckorna gick, månaderna också. I debattartiklar, radio och tv-intervjuer har frågornas allvarsgrad belysts av oss.

Påståenden om samhällets beredskap likt det ovan återgivna, ersätter ingalunda fakta, som ofta är den rakt motsatta. Fakta är att vi idag inte klarar nuvarande situation där antalet skjutningar och attacker mot blåljuspersonal eskalerat. Antalet ”anmälda” skjutningar med skottskador motsvarar en ökning på nära 50 procent från 2006 till 2014. Statistik från Socialstyrelsens patientregister visar därtill en ökning av antalet personer som årligen skrivs in i slutenvård för skottskador. Enligt statistiken har ökningen främst skett från slutet av 00talet. Skjutningar in i bostäder och fordon sker bland vanligt hyggligt folk. Det besinningslösa och livsfarliga våldet sker inte i mörka gränder utan ute bland allmänheten. Dagens ambulanspersonal har erfarenhet av att vårda grovt misshandlade, kniv- och skottskadade, vilket naturligtvis innebär psykologiska påfrestningar för individerna i uniformerna.

En ambulanskollega uttryckte sig på följande sätt:

”Det hade skjutits med automatvapen mitt i trafiken i rusningstrafik, där människor promenerade med barnvagnar. På platsen hade flera magasin tömts i en bil med några personer. Det kändes som vi var i en krigszon.”

En annan ambulanskollega berättade om orsaken till att han slutat arbeta vid ambulansen:

”Det blev för mycket, jag började känna mig otrygg. Jag fick ångest och sömnproblem. Nu har jag och familjen flyttat och jag arbetar långt från gatorna. Det som berörde mig värst var att se konsekvenserna av hedersrelaterade brott, som kändes medeltida.”

Det är fel att beskriva att vissa områden riskerar utvecklas till parallella samhällen, då fl era områden redan idag uppfyller samtliga kriterier för att klassificeras som parallella samhällen. För vettskrämda invånare är skjutningar, organiserad kriminalitet, kvinnoförtryck och narkotikaförsäljning ett inslag i verkligheten. Det råder även en snabb radikalisering, där våldsbejakande extremism försätter människor i vad som kan liknas med ett i fångenskap. Benägenheten att anmäla brott och vittna minskar raskt i många områden.

Uttalanden som slungas ut från beslutsfattare inom stat, kommun och landsting synes i många fall ha sin rot i en allvarlig kunskapsbrist eller grovt felaktig information från respektive landsting, kommun eller berörda tillsynsmyndigheter. Inte sällan finnas politiska fraktioner med i bakgrunden. Vissa fackförbund (Kommunal i synnerhet) har fullt upp med att kontrollera partiböcker och ösa pengar över Socialdemokraterna och deras tystnad förväntas likt ett kvitto på insättningen av miljonerna. Under tiden står bilar och lokaler i brand. Under tiden attackeras blåljuspersonal som kommer för att rädda människor och egendom.

Staten måste reagera med mer än ord. Samhället måste med en samlad och stark röst fördöma denna oerhörda ringaktning för frihetlig demokrati. Personalen som utsätts för eller riskeras att utsättas för det meningslösa våldet måste försäkras skydd och säkerhet, och få ett gediget stöd från sina arbetsgivare. Det är inget som behöver utredas mer Det behöver verkställas.

Arbetsgivare på riks- och lokalplanet måste fördöma alla former av attacker. Den blygsel och gallimatiaskonst som flera chefer inom räddningstjänst och ambulanssjukvård upprepar är i sig en stor risk, som leder till en förminskning och normalisering av situationer som snabbt kan övergå i totalt kaos.

Oavsett orsaken till den rådande verklighetsfrånvaron från personer som är satta att leda respektive organisation, så blir det en provokation mot blåljuspersonal som förväntas vara alibin till den långa raden av lika märkliga som luddiga uttalanden. I förra numret av SFF beskrev jag hur politiserande räddningschefer förflyttar sig bort från problemet och förminskar den mardröm som många människor lever i. Detta tramsande och jollrande med utopiskt politiska fraktioner skapar en stor distans mellan personalen och ledningen.

Enade fanns vi på säkerhetsmässan SKYDD 2016

Tillsammans med BRF och Polisförbundet berättade vi för åhörarna vid säkerhetsmässan om hur respektive organisation såg på situationen med den ökade graden av attacker mot blåljuspersonal. Efter detta följde en synnerligen välbesökt paneldebatt. Några personer från ett bostadsområde som idag är ansatt av extremism och våldsdåd återkopplar efter vår medverkan vid en paneldebatt med följande ord: ”Tack för att ni beskriver den verklighet vi lever i. Vi vill inte ha bullar och rykande choklad, dialogprojekt och valskolor. Vi vill att samhället tar tillbaks gatorna från klaner och kriminella.”

Läget på flera platser i vårt rike är ostridigt mycket allvarligt. Det bästa sättet att stödja hyggliga invånare är att ha nolltolerans mot allt vad hederskulturer och våldsamma upplopp heter. Det kräver bland annat tydliga regler, makt och medel till rättsvårdande myndigheter. Det krävs framförallt en verklighetsbeskrivning som bekräftar skräckslagna invånares rop på hjälp.

Den som fått inrikesministern att invaggas i tron att exempelvis ambulanssjukvården skulle vidtagit mått och steg för att stärka upp en redan gravt eftersatt beredskap, måste antingen agerat medvetet vilseledande, varit påverkad av rusmedel eller helt sakna verklighetsförankring. Dylika uttalanden gagnar ingen och är ett hårt slag mot alla som arbetar för beredskap, handlingsförmåga och en fungerande arbetsmiljö. Sanningen är att resurserna till ambulanssjukvården och räddningstjänsten minskar samtidigt som samhällsbehoven ökar. Begrepp som katastrof- och krisberedskap är idag på många håll satta ur spel. Beredskapen för katastrofer och attentat i stora delar av Sverige i allmänhet och Stockholms län i synnerhet, baseras på riskblind improvisation. Den stora Katastrofövning som nyligen genomfördes gav sjukvårdens beredskap icke godkänd. Det säger något om allvarsgraden och hur långt chanstagningen gått. När vissa arbetsgivare lägger mer tid på joller än reell övningsverksamhet så infinner sig bara ett omdöme; total verklighetsfrånvaro.

Om inrikesministern vill göra en egen inventering i frågan, vilket vi länge välkomnat, kan han börja med att räkna ambulanser, bårar och statistik över tillgängliga resurser. Varför inte på samma gång rekvirera ut listor på personal som övat. Sluta upp med socialpolitiska utflykter och stå fri från politiska långarmar.

Vi kan försäkra inrikesministern att listan över samverkansövningar börjar och slutar med ett streck.

Om skribenten

Text: Henrik Johansson

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

FÖRÖVARNA VILL BYGGA UPP EN STÄLLNING SOM KRIMINELLT TONGIVANDE PERSONER

EMMA HEDENVIND:   BROTTSANALYTIKER VID POLISEN