Hem » Krönikor » Tungt ansvar på få axlar
Tung ansvar på få axlar

Tungt ansvar på få axlar

Grovt avrundat finns totalt 15 000 brandmän i Sverige, en tredjedel heltidsanställda och två tredjedelar anställda i beredskap. Om vi antar att man på de flesta ställen arbetar i fyra skift, eller beredskap uppdelad på fyra veckor, så är det en fjärdedel av dessa som är i tjänst och beredskap varje minut dygnet runt, varje dag året runt, oavsett om det är måndag morgon, lördag kväll eller julafton.

3 750 personer som ska vara beredda att hjälpa 9, 7 miljoner invånare i 290 kommuner när det uppstår tillbud och olyckor i form av eldsvådor, trafikolyckor, drunkningar, skogsbränder, översvämningar, stormskador och så vidare. Vi ska även öva för alla tänkbara olycksscenarion, utbilda oss inom ny utrustning och nya rutiner. Vi ska tillse att vi är i god fysisk form för att orka med den arbetsbelastning vi kan utsättas för och parallellt arbeta med olycksförebyggande på företag, skolor, äldreboenden och bostadsrättsföreningar.

Vi klarar detta. Men det blir svårare desto färre vi blir, desto längre det blir till olyckorna och när våra förutsättningar blir sämre och sämre. Allt prat om att nya metoder och tekniker kompenserar för lägre bemanningar och tunnare fortbildning, ursäkta språket, men det är enligt mig rent struntprat. Tekniken och nya effektivare metoder är inte i närheten av att hinna ikapp nedskärningar inom bemanning, specialiseringar, lägre kompetenskrav, breddade uppdrag och trollande med beredskapsnivåer. Svensk räddningstjänst tunnas ur och vi som är kvar kämpar med att klara av uppgiften samtidigt som vi försöker motivera för oss själva att vi gör det för pinsamt låga löner och ersättningar. Rutinerade deltidsbrandmän slutar för att det inte är värt det. Arbetsgivarna och deras intresseorganisationer är medvetna om detta, samtidigt som de hävdar medvetenhet om rekryteringssvårigheter och envisas med att jämföra en RiBanställd ekonomiskt i samma tabeller som heltidsanställda och inte ta hänsyn till den uppoffring det innebär att låsa sitt liv var fjärde vecka och försvinna från sitt ordinarie arbete med jämna mellanrum. Man tar heller inte hänsyn till att en RiB-anställd ”kostar” en femtedel av en heltidsanställd när man motiverar deras uppoffringar med en höjning på ett par tior i månaden och tolkar avtal så att de som kämpade frivilligt vid skogsbranden i Västmanland har gått axel mot axel med andra brandmän och utfört samma arbete men i efterhand ska få 80% lägre ersättning.

Polisen, grundskolelärare, undersköterskor och ambulanssjukvårdare är några av de yrkeskategorier som förtjänar all respekt och skäliga löner för den insats de gör. Flera av dem har höjt rösterna ordentligt för att markera att ingångslöner och löneutveckling är under all kritik. Vi brandmän ligger där också. Vi borde också höja rösten. Vi ligger faktiskt en bra bit under i ingångslön på många ställen. Många räknar in en fast OB-ersättning i våra löner för att det ska se bättre ut i listor och jämförelser. En OB-ersättning är inte en del av lönen! OB-ersättning har vi för att vi arbetar nätter, helger och röda dagar.

Vi har fortfarande Sveriges farligaste arbetsuppgift som en av delarna i vårt yrke. Vi har däremot inget risktillägg. Vår arbetsplats är inte sällan på ställen med upprorsstämning och ibland där uniformsyrken utsätts för stenkastning. Hur kan arbetsgivarorganisationerna inte se problematiken och lyssna? I dagsläget är det ju en av Sveriges största arbetstagarorganisationer som förväntas föra brandmännens talan. Hur kan vi fortfarande vara ett så pass underbetalt yrke trots att arbetsbelastningen ökar och förutsättningarna blir sämre?Kan det vara så att det inte alltid är positivt att vara stor? I begynnelsen organiserade sig varje yrke var och en för sig. I takt med industrialisering där plötsligt mängder med yrken trängdes på samma arbetsplats började större förbund forma sig för att det skulle vara möjligt att hantera och skapa rättvisa förhållanden för större delar av de anställda på arbetsplatserna. Det jag inte kan se är hur vi brandmän skulle vara en del i denna större arbetsplats. Vi har ett säreget yrke och Sveriges kommuner vill ju inte kännas vid oss som en del av arbetsplatsen, åtminstone inte när det kommer till att hjälpa till med personal för RiB-anställningar.

Som jag inledde med så är vi brandmän en riktigt liten yrkesgrupp som inte direkt liknar någon annan. En liten yrkesgrupp klarar sig bättre som branschförbund där man inte jämförs med ett 70-tal andra yrkeskategorier varje gång det kommer till lön, pension och förmåner. Att vara under 0, 5 % av den totala medlemsskaran i förhandlande arbetstagarorganisation kan knappast leda till att man prioriteras. Det måste enligt mig vara en del av anledningen till att arbetsgivarorganisationer inte är positiva till att släppa in små branschförbund på arenan. Man kan ju tycka att de borde se positivt på att ha en majoritet av branschen som motpart för att prata med någon som verkligen vet och verkligen hitta de svagheter som finns och tillsammans hitta rimliga nivåer för branschen.

I samma andetag kan jag undra hur en stor arbetstagarorganisation kan vara så orolig över att låta mindre än 0, 5 % av sina medlemmar få testa att tala för sig själva. Kan det vara så att man är rädd att det kommer gå bra för det lilla yrket och att flera branscher vill testa samma sak?

 

Om skribenten

Foto: Björn Person

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

NEDSKÄRNINGARNA SLÄCKER RÄDDNINGSTJÄNSTEN

Gällö brandstation har normalt ca 60 larm per år, men nu i juli var vi …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *