Hem » Krönikor » PROJEKT RÄDDNINGSTJÄNST
TEXT OCH BILD: ÅSA BRORSSON

PROJEKT RÄDDNINGSTJÄNST

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen
– jag skulle bara fotografera.

Jag får starka associationer till Ida och Emil och en flaggstång på en gård i Katthult. Fast i mitt fall är det en mast och jag har själv fått klättra upp och haka fast mig. Och där dinglar jag, enda länken mellan mig och asfalten är selen och någon slags hake. Skiter detta sig så kommer det att göra ont. Mycket ont. Trösten är ju i alla fall att kamerorna är i tryggt förvar nere på marken.

Ida blev dock inte räddad av larmställsförsedda personer med hjälm och hävare så där har jag tur, tänker jag. Och än en gång får jag alltså ta en dust med mitt kontrollbehov – jag ser nämligen ingenting eftersom räddningen, i form av tre brandmän i hävarkorgen, närmar sig den stackars höghöjdsstrandade fotografen bakifrån. Men med centimeterprecison manövreras korgen i rätt läge invid masten och snart är jag i tryggt förvar igen.

Den här gången är det Räddningstjänsten i Älmhult som agerar värd för blåljusstalkern och det är utbildning i fallskydd som står på schemat. Vi möts upp på stationen och jag blir ytterst varmt välkomnad. Jag har ju träffat brandmän från Älmhult på larm vid något tillfälle och som hastigast besökt stationen, men i övrigt är det första gången de utsätts för fototerroristen. Det är dock ingen som verkar vara det minsta skeptisk utan alla tar min närvaro med ro. Efter en kortare färd genom samhället anländer vi till Haganässkolan som agerar värd för kvällens övning och det är läraren Mats Böckman som håller i undervisningen. Och helt ärligt, jag vet inte riktigt vad som hände.

Jag gör som jag brukar – sätter mig längst bak, serverar mig själv kaffe (pluspoäng till älmhultsbrandmännen) och fralla och börjar mecka med kamerans inställningar. Smygkollar sociala medier på telefonen och lyssnar med ett halvt öra på läraren. På bordet framför mig ligger ett häfte som handlar om säkerhet vid arbete på hög höjd och jag råkar läsa kapitel 1. Och 2. Och resten. Jag har nämligen en liten lagom användbar superkraft som inte många vet om: jag snabbläser. Jättesnabbt faktiskt. Någon frågade mig en gång hur jag gör och jag tror att jag läser på flera ställen samtidigt. Så medan Mats pratar och ställer frågor så läser jag alltså in kursmaterialet, briljerar lite med att kunna svara på frågor (eftersom jag ju läst det några sekunder tidigare) och skriver sedan provet (på skoj liksom). Och får alla rätt. Därefter får jag en sele tilldelad mig och det är väl då jag tycker att min delaktighet i övningen kanske har gått lite väl långt och jag gör avvärjande viftande gester och allt. Sedan står jag ju givetvis där några minuter senare med sele och hjälm på mig (tankarna inne i min skalle är inte det minsta positiva till detta) och jag marscherar fram till insatsledaren Roger och ber om att få låna hans handskar – de där repen ser nämligen väldigt handovänliga ut.

Styrkorna från stationerna Älmhultoch Liatorp går all in och arbetar vid flera övningsstationer med att rädda varandra ur knepiga situationer, hela tiden med tidsnöden i bakhuvudet – en skadad person kan inte hänga särskilt länge utan att riskera svåra men eller livet. Och på frågan om vad man gör när det är en riktigt knepig situation som involverar hög (eller låg, beroende på hur man ser det), höjd så är det någon klok brandman som svarar ”Då ringer vi Höganäs”. Jag fnissar lite, med tanke på att just Höganäs är en av mina stammisräddningstjänster – som dessutom har en tendens att dyka upp var jag än är, och älmultarna tittar lite konstigt på mig. Fotografen skickas nedför en vägg, läraren tror på riktigt att det är en god idé medan jag är mer tveksam, och jag blir även räddad från livsfarligt läge vid samma vägg på ett mycket säkert och proffsigt sätt. Hjärtklappningen känns som att vildhästar dansar riverdance i bröstet, helt ärligt – höjder är inte min favoritgrej och att lita på utrustning är väl inte heller det min starka sida. Men, men – guldstjärna på det skriftliga provet alltså men ett något mer tveksamt betyg vad gäller det praktiska, är nog min personliga sammanfattning av min insats under kvällen. Fast å andra sidan så är det ju fotografering jag ska syssla med och där är jag hyfsat nöjd med prestationen.

Tack även till räddningstjänsten som förevigade stunden när jag dinglade längs med den branta väggen.

Scenariot kommer troligen aldrig att upprepas.

Om Lotta Reyes

Marknadschef & Webbredaktör för tidningen Swedish Firefighters

Läs även

SÅ SER PARTIERNA PÅ RÄDDNINGSTJÄNSTENS FRAMTID DEL 3

FRÅGA TILL POLITIKERNA: