Hem » Krönikor » Hur vet man att den man lyssnar på vet vad den pratar om?
Hur vet man att den man lyssnar på vet vad den pratar om?

Hur vet man att den man lyssnar på vet vad den pratar om?

Man blir inte rik av att vara brandman. Ändå har yrket lockat mängder av människor i alla tider, och de som blivit brandmän har ofta älskat sitt yrke så pass mycket att de stannat hela sin arbetsföra tid, både heltidsbrandmannen och deltidsbrandmannen. Fram tills nu.

Man har älskat sitt yrke för att man gjort skillnad, varit uppskattad av allmänheten och varit del av ett lag som kämpar och löser uppgifter tillsammans. Man har övat och blivit bättre för att när det verkligen behövs försöka göra skillnad på liv och död för sina medmänniskor.

Man blir en stark sammansvetsad grupp under de förutsättningar som ges när man arbetar som brandman. Detta ger ett starkt rättvisepatos och i kombination med vanan att lösa problem på stående fot säger man genast ifrån när något inte fungerar som det är tänkt.

Någonstans på vägen har det utifrån skapats en syn på brandmännen som en skyddad klubb. En yrkesgrupp som är fredad och bortskämd jämfört med andra delar av samhället. En grupp som enligt statistiken bara jobbar 3 % av sin arbetstid. En grupp som alltid får som den vill och som surar och skriker om det inte blir så.

Jag är en del av gruppen brandmän och jag vet att detta inte kan vara längre ifrån sanningen. Men jag kan förstå att den som inte är insatt och ser på saken utifrån kan bli avundsjuk. Avundsjuk och irriterad då man tror att brandmän har det så himla bra medan alla andra får kämpa och spara. Detta är den stora faran med att fatta beslut baserade på pappersunderlag utan att själv besitta kunskapen om vad man faktiskt beslutar om.

När man fattar beslut i ämnen man inte själv behärskar så är det bra att rådfråga någon med sakkunskap. Sakkunskapen när det gäller räddningstjänst finns hos räddningstjänsten. Men på något märkligt vis har någon annan instans blivit facit när politiker ska få råd i hur räddningstjänst ska formeras på bästa sätt.

Mantrat har blivit att räddningstjänsten är ineffektiv och att det finns massor av pengar att spara. Det kommer alltid finnas utrymme för förbättring, men det betyder inte per automatik att man är ineffektiv. Mantrat har blivit att minska den operativa räddningstjänsten, förstärka på förebyggande handläggare och satsa på invånarnas egenansvar och frivillighet. Det är inget öppet budskap men i takt med att man misshandlar deltidskårerna, förlänger körtiderna genom att förlita sig på grannkommuner, skär ned på heltidsstyrkorna, minskar möjligheten till övning och utbildning och försäkringskostnaderna skjuter i höjden så är budskapet solklart för åtminstone mig. Några som inte vet vad det innebär att på ett effektivt sätt rädda liv matar politiken med budskapet att man inte behöver ha någonting för säkerhets skull.

Dessa några är inte nöjda förrän Svensk blåljusverksamhet består av endast handläggare, piket-styrkor i storstadskärnan och medborgargarden för övrigt. För det är ju trots allt medborgarens egna ansvar i slutändan eller? Ja det är det. Men man räknar med att få det som en del av medlemsavgiften man betalar till samhället i form av skatt! Visst har man ett egenansvar att sina politiska företrädare sköter sitt jobb, men när budskapet är att ”vi har precis lika bra skydd som tidigare” är det svårt att veta.

Vart ville jag då komma med min ingress om att älska sitt yrke fram tills nu? När det förut var hundratals sökande till platserna som brandman har man numera svårt att få ihop tillräckligt antal till de platser som behöver besättas. Det börjar gå från att vara ett urval till en brist på alternativ. Yrket börjar tappa sin identitet och attraktivitet, samtidigt som hela utbildningsapparaten havererar under samma spariver.

Så länge de som anser att samhällets operativa skyddsnät är överdimensionerade och bortskämda får vara politikens rådgivare kommer vi fortsätta läsa rubriker i kvällstidningarna om ambulanser som inte kommer i tid, dödsbränder där räddningstjänsten gjort bort sig och poliser som vägrar komma när man är i nöd. Vi gör så gott vi kan. Alltid. Men väljer man att inte ge oss förutsättningar kan man banne mig inte kräva samma resultat heller.

Vi är inte ovilliga till förändring. Så länge förändringen ökar vår möjlighet att göra samhället tryggt för våra medmänniskor. Vi är ovilliga till försämring. En försämring i vårt yrke gör givetvis belastningen större på den enskilde brandmannen, men framförallt minskar den vår möjlighet att göra ett bra jobb, och vårt jobb är att rädda liv.

Det är dags för transparens gentemot allmänheten vad som håller på att hända bakom deras rygg och för deras pengar. Det är dags för politikerna att börja lyssna även på dem som står längst fram när det händer och jag tycker det är alla brandmäns gemensamma ansvar att hjälpas åt med detta.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

KVALITET

I min förra spalt skrev jag om de ambitioner man nu verkar ha att höja …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *