Hem » Krönikor » FRÅN NEDLÄGGNING TILL SPETSKOMPETENS PÅ EN TIMME
Mattias Johansson, Styrkeledare

FRÅN NEDLÄGGNING TILL SPETSKOMPETENS PÅ EN TIMME

Det var med tunga steg som jag och vår stationschef gick in i mötesrummet. Vi hade bestämt träff med räddningschefen för att meddela att vi inte klarar att hålla bemanningen på vår station längre. Vi såg ingen annan utväg än att ta bort beredskapen och bli ett brandvärn, eller kanske tvingas till nedläggning.

Vi är en liten station i utkanten av vårt förbund. Orten heter Högboda och ligger mellan Karlstad och Arvika. Vår lilla station har en 1+2 bemanning och vi hade en släckbil och en pickup. Vi har under alla år haft många arbetstillfällen på orten vilket har gjort att vi har haft gott om personal på dagtid. Men  när den största arbetsgivaren lade ner sin produktion och några personer flyttade ifrån orten samt att några fick jobb på andra orter så fick vi pussla rejält för att kunna lösa bemanningen på dagtid. Det blev en ansträngd situation för alla i kåren och det slet så klart på även på våra familjer. Under de förutsättningarna hankade vi oss fram i ett par år men tillslut kom vi till vägs ände. Vi insåg att situationen inte var hållbar längre och med de rekryteringsproblem som vi redan hade så fanns det ingen ljusning framåt heller. Redan år 2004 stod stationen inför ett nedläggningshot på grund av ekonomiska bekymmer i vårt förbund. Politikerna fixade mer pengar och ekonomin var inte längre ett problem men nedläggningshotet har funnits som ett spöke i våra huvuden sedan dess. Nu när vi inte klarade av att bemanna stationen längre, kändes det som att nedläggningen skulle bli ett faktum. 

Vi meddelade räddningschefen Nils Weslien att vi måste ha ett möte där vi får förklara situationen och ta konsekvenserna av problemet. Vi hade ett möte med vår räddningschef och ställföreträdande chef, där jag och vår stationschef i detalj redogjorde för hur vår situation såg ut och har sett ut de senaste åren och att rekryteringen är ett stort problem. När vi har beskrivit vår situation sitter vi och väntar på ”dödsbudet”. Här har räddningschefen sin chans att kapa en station och få loss pengar till andra saker i verksamheten, och anledningen är att personalen själv ber om det. Han kommer alltså inte att framstå som ”the bad guy”. Men vad händer?

-Nej grabbar, det här måste vi lösa på något sätt, säger Nisse.  -Om vi köper en FIP-bil och gör om handlingsprogrammet så att ni har möjlighet att gå ner i bemanning på dagtid vardagar, skulle det lösa problemet? Vi kan lägga dubbellarm så att alltid FIP- bilen ifrån Kil (närmsta station) kommer på era larm under den tiden som ni gått ner i bemanning. Vi kan byta ut släckbilen mot en mindre enhet som inte kräver C-kort. En minibuss med skärsläckare kanske? Då har ni helt plötsligt möjlighet att utföra invändig släckning innan ni får förstärkning ifrån annan station. FIP-bilen kan vi utrusta med släckgranater. Lösningarna bara sprutade ur Nils Weslien och jag och stationschefen satt och gapade och fick först inte fram ett enda ord. När vi sedan började vänja oss vid tanken att vi inte skulle avveckla utan att vi skulle utveckla så började vi skissa på hur verksamheten skulle kunna se ut utifrån de förutsättningar som vi hade. Vi blev minst sagt förvånade över den vändning som vårt problem hade tagit och stegen ut från mötesrummet var fjäderlätta. Resultatet blev att det direkt beställdes en FIP-bil och inom någon månad så hade det hittats en lösning på släckbilsfrågan. Det köptes in en Sprinter med skärsläckare som sedan utrustades med ett hydrauliskt kombiverktyg. Handlingsplanen gjordes om så att vi har möjlighet att gå ner i bemanning till 0+1 på vardagar mellan 06.00-18.00 och istället för att vara en enhet som med sin lilla bemanning inte klarar att jobba efter en enda standardrutin, gick vi till att bli en förbundsresurs där skärsläckning skulle bli vår spetskompetens. Ingen dålig förvandling efter en timmes möte!

Idag, några år senare, fungerar det bra. Ibland händer det att det bara är en person som har beredskap men det vanligaste scenariot är att vi är 1+1 eller 1+2 även dagtid. Den största omställningen var för oss att acceptera att vi inte kan göra allt när vi kommer till en olycka. Vi får finna oss i att spärra av vägen vid en trafikolycka och sedan fokusera på sjukvård. Klippningen får vi ta när förstärkning anlänt. Vid brand har vi släckgranater och med vår släckbil kan vi utföra invändig släckning med endast 2st personer i styrkan. Invändig släckning kunde vi inte genomföra med full beredskapsstyrka tidigare. Vår rökdykarkompetens har vi tagit bort men jag anser att vi har ökat vår kompetens och våra möjligheter att hantera våra larm. Övningstiden som vi tidigare har lagt på rökdykning lägger vi istället på att öva skärsläckning.

Visst så kan man känna sig hjälplös ibland när man kommer själv till en olycksplats, men om alternativet är att ingen kommer så inser man snabbt att man gör en stor skillnad. På något konstigt sätt så känner vi oss bättre rustade nu än vi gjorde på den tiden vi hade en konventionell släckbil. En av förklaringarna är att vi kommer snabbare till olycksplatsen tack vare FIP-konceptet.

 

Text: Mattias Johansson
Styrkeledare Station Högboda Räddningstjänsten Karlstadregionen

 

 

Om Lotta Reyes

Marknadschef & Webbredaktör för tidningen Swedish Firefighters

Läs även

Ölänningarna bjöd på kaffe, brandsläckning och HLR

Det var en gång… …en glad amatörfotograf med en blogg som ville undersöka vad räddningstjänstbranschen …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *