Hem » Krönikor » Fler frågor än svar?
Fler frågor än svar

Fler frågor än svar?

I förra numret gav både förbundsordförande Peter Bergh och chefsredaktören Tobias Rådenfjord bekymrande och spännande problemformulering om svensk räddningstjänst och den framtid vi går till mötes. Samverkan har som ord fått en ny betydelse där dess definition utgår från nepotism (svågerpolitik) där interna klubbar innehållandes beundran och ryggdunkningar framstår som en oroande trend.

Spänningen slutar inte där, utan har fortsatt hela 2014. Vi har haft två nationella val, ett till EU-parlamentet och ett till riksdagen. Stora nationella händelser har varit att regeringen har bytts ut, Reinfeldt avgick som ordförande för Moderaterna och att Salabranden fick ett stort medialt utrymme. Skola, vård och omsorg har under det politiska året fått en, i vanlig ordning, god och omfattande politisk diskussion. Saknas det inte en samhällsviktig diskussion om räddningstjänsten?

Vart tog ansvarsutkrävningen bland svensk media vägen? Vad händer i den politiska styrningen, byts politiker eller tjänstemän ut? Södertörns brandförsvarsförbund (SBFF) får stänga brandstationer för att skicka personal till Sala samt stå för ett politiskt tillrättalagt inslag i TV om deras kommande rekrytering. Ett inslag som helt underminerar det befintliga utbildningssystemet samt gav en bild av att kompetenser i yrket behöver breddas där fysisk förmåga får en undanskymd och betydelselös roll (till yrket). Tvärtemot medicinska rön från Storbritannien vilka snarare påvisar att fysisk förmåga har räddat många brandmän utifrån den belastning som yrket innebär. Vem ska stå för kostnaden som en minskad fysisk förmåga kan orsaka? Vem ska stå för okunskapen? Vem ska stå för frågorna?

Vilka mätbara effekter menar SBFF att detta kan ge, och hur ämnar dem mäta det? Var finns inslagen om att brandmän inom SBFF straffas för att uttrycka intern kritik? Varför får brandchefer och politiker representera de synpunkter och åsikter som verksamheten förmedlar men inte brandmän? Vilken kompetens och utbildningsnivå har ledningen? Vilka konsekvenser skapar det breddade uppdraget? Vad är människor värda i samhället idag? Vilka olycksförlopp kan hanteras? Vilka unika problem finns i en landsbygd? Vad gör kemikalier med våra kroppar? Vad förväntas av räddningstjänsten? Vilka ekonomiska anslag ges till organisationer?

Med fler frågor än svar blir det smärtsamt uppenbart att svensk media blottar stora kunskapsbrister gällande svensk räddningstjänst och hur verksamheter ska granskas. Vi, svensk räddningstjänst, lämnas återigen utanför samhällsdebatten. Jag vill kliva in i ena ringhörnet, bli bombarderad med frågor som jag aldrig tänkt på och känna obehaget att bli granskad. Även vetenskapens avtryck saknas där exempelvis vår effektivitet kan undersökas, psykosociala konsekvenser vid förändringsarbete kan mätas som skapar legitimitet och förtroende genom att öppna upp vår verksamhet till alla samhällets instanser

Kanske tillhör jag bara ”varför”-generationen”, som fastnat onödigt länge i utbildningssystemet med hittills 5 år i universitetsvärldens djungel, 6 år i kommunal räddningstjänst samt 1,5 år inom privat räddningstjänst innehållandes brandskyddskonsultation och utbildningsverksamhet. Kanske är det jag som har fel? Vad vet jag egentligen?

Går det inte att sköta dessa frågor internt? Man kan tro att diskussioner av liknande frågor finns inom varje organisation i det moderna öppna Sverige 2014. Man kan tro att respekt till varandra och ömsesidig förståelse, egenskaper som alla människor kan omfamna och tillämpa, skapar förutsättningar till ett samtalsklimat där vi tillåts kritisera och granska oss själva konstruktivt.

Riktigt så långt har vi inte alltid kommit, människor är inte ofelbara och vi kan inte råda över att det finns en ansträngd målbild över hur verksamheten ska bedrivas, och därmed sätter gränser på vilka förändringsområden som ska prioriteras. Med näsan uppe från managementlitteratur i den akademiska världen slås jag av hur många problem som uppstår när olika tolkningar av organisationsintressen slåss om debattutrymmet internt.

Med arbetsledningsrätten premieras ”foglighet och öppenhet” (läs: okritiska röster) som ska tilltalas av en ”gemensam vision”. Filosofin bakom styrningar av större räddningstjänstorganisationer verkar bygga på manipulation av information och att arbetstagare rättar in sig i ledet. Givetvis finns ett arbetstagaransvar för en verksamhet, men när det snarare är en uppvisning av inkompetens bland ledningen finns det ett större samhällsansvar att säga ifrån. Risken, för obekväma individer, består av lagliga repressalier såsom stationsbyte, en arbetsledning vilka hävdar högre kompetens och mer rätt till tolkningsföreträde eller sprider information för att vända kollegor mot individen.

Varför skulle en offentlig diskussion om räddningstjänsten vara viktig? En fråga med ett lika enkelt svar: För att delta i demokratin, för att nå ut till de som betalar för våra tjänster, för att skapa en transparent offentlig verksamhet. För att bygga relationer och därmed en lärande organisation. För att räddningstjänsten som verksamhet skapar förutsättningar för hela samhällets trygghet. Sist men inte minst, för att få direktiv, svar och förändring som önskas av allmänheten. Något som givetvis tar tid, försök själv att skapa dig en åsikt om något du inget vet om?

Därför välkomnar jag er, Sveriges alla journalister, med öppen famn, nybakad kladdkaka och ett glatt humör till en hälsosam dialog och förhoppningsvis svar på en del krångliga frågor jag hoppas ni har.

Om skribenten

Text: Johan Hedberg

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

FARLIGA ÄMNEN I MODERNA BILAR

2015 genomförde räddningstjänsten 18 300 insatser mot trafikolyckor. (Räddningstjänst i siffror 2015) Antalet ökar från år …