Hem » Krönikor » Finns det osynliga nedskärningar?
Finns det osynliga nedskärningar?

Finns det osynliga nedskärningar?

Man pratar mycket om nedskärningar och effektiviseringar i samhället idag. Räddningstjänsten är inget undantag. Snarare tvärtom även om kommuninvånarna inte blivit fullt medvetna om det ännu.

Många brandmän upplever att arbetsförhållandena känns stramare, kompetenser lägre, utrustningen gallras ur, vi får fler och fler arbetsuppgifter och så vidare och så vidare.

Men det som syns och jämförs är alltid budgetar och oftast antal stationer, räddningsenheter och bemanningskvoter när det gäller nedskärningar i räddningstjänsten. Detta gäller såväl på kommunsidan som bland brandmännen.

Man jämför antal brandstationer förr mot nu, antal räddningsenheter förr mot nu och antal brandmän förr mot nu.

Lägger vi till ”det breddade uppdraget” som innebär utökade arbetsuppgifter inom det olycksförebyggande området, sjukvårdsuppdrag i en eller annan form och specialiseringar så kan man lätt förstå att det finns en ovana och frustration på många ställen när yrkesrollen förändras. Men även på ställen där bemanningskvoten inte minskat i någon större utsträckning, och där man hittat rimliga ramar för ”det breddade uppdraget”, så upplevs en känsla av att vara underbemannade och inte riktigt räcka till. Hur kan detta komma sig kan man undra?

Vad är det som gör oss illa till mods till och med om vi är lika många och arbetsuppgifterna inte känns övermäktiga?

Jag kan bara spekulera och anta att det är väldigt individuellt. Vissa känner kanske att vi tappar i kraft när vi arbetar förebyggande istället för att öva operativt. Andra kanske blir frustrerade när vi inte kan få med tillräckligt många fordon ut på larm eller blir av med utrustning från bilarna för att formell kompetens saknas. Men jag känner ändå att det måste finnas nedskärningar som inte syns med blotta ögat och inte heller i minskade bemanningskvoter.

Detta är inga hemligheter, det händer överallt och de flesta av oss har sett de flesta av dem, men kanske inte tittat på dem som just nedskärningar? För många av dem är ju per definition inte nedskärningar. De är effektiviseringar och medel för att klara av uppdraget inom budgetens ramar.

Men jag är fortfarande av den bestämda uppfattningen att en effektivisering inom räddningstjänsten betyder att man kan utföra uppdraget bättre och säkrare till en lägre kostnad. Annars ser jag det som en nedskärning.

För dem som är nyanställda de senaste åren kanske detta inte är lika uppenbart, men åtminstone för mig och de som arbetat längre i räddningstjänsten är frustrationen påtaglig, givetvis på grund av verkliga fysiska nedskärningar men även av det jag här kallar de osynliga nedskärningarna.

Om vi börjar med elefanten i rummet; ”det breddade uppdraget”. Att skapa förståelse för hela olycksförloppet hos brandmännen är positivt. Att brandmännen träffar kommunens unga och förklarar konsekvenser är positivt. Att träffa kommunens äldre och hjälpa till med information om säkerhet är positivt. Att orientera på distriktet och kontrollera brandskydd och inventera risker är positivt. Men allt detta är bara positivt om det inte stjäl tid från grunduppdraget. Är vi utbildade, har övat tillräckligt och känner oss trygga i grunduppdraget så ser jag bara fördelar med att bredda uppdraget. Men när man inte hinner med grunduppdraget på grund av det breddade uppdraget så gör man egentligen någon annans jobb och därmed är det en nedskärning.

När vi plockar bort verktyg för att de är överflödiga, gammalmodiga eller farliga och ska ersättas med något bättre så är det positivt och en effektivisering. När vi plockar bort dem för att vi inte har tillräckligt med bemanning för att avvara till utbildning så är det en nedskärning.

När vi specialiserar styrkor för att vara en extra resurs till den befintliga kompetensen så är det en förstärkning. Men det förutsätter att man behåller en grundkompetens överallt och kompletterar med specialkompetenser. När man helt och hållet tar bort kompetensen på flera ställen och endast har specialkompetensen centralt så är det en nedskärning.

När vi har tillgång till snabb förstärkning från närliggande enheter så kan det vara acceptabelt att man delar på kostsamma specialenheter. Men när vi har en beredskap som bygger på understöd från närliggande enheter för att vi ska bli klara för insats så har vi skapat ett spel som ingen vinner på.

Vi måste ta in vikarier för att ha möjlighet att ta ut sommarsemester då vår bransch inte kan gå ner tillfälligt i bemanning som andra företag kanske kan. Detta är även ett sätt att låta framtida brandmän prova på yrket och ge oss en uppfattning om det är en potentiell framtida kollega.

Detta är en medveten och nödvändig sänkning av beredskapen som förhoppningsvis är acceptabel. Men när man tar in sommarvikarier på varje lag och i dagsläget till och med flera vikarier på samma arbetslag så börjar man sänka beredskapsnivån till riskabla nivåer för kommuninvånarna och som skapar en arbetsmiljö som inte är optimal för någon.

För 10 år sedan var det på många håll ett krav att du arbetat ett antal år innan du kunde bli uttagen till larmförare och därefter ytterligare år innan du fick köra tankbilen. Detta var ett sätt att slussa in brandmän i den krävande rollen som larmförare och allt det innebär att köra tung lastbil under hög stress. Idag är det ofta ”bråttom” att få färdiga larmförare för att kunna klara beredskap och semestrar. Detta är en säkerhetsrisk och ett stressfyllt inlägg i arbetsmiljön för samtliga på arbetsplatsen, såväl chefer som brandmän och inte minst allmänheten.

Personalförflyttningar och förflyttning av kompetenser till den milda grad att man knappt kan ta ut sin ledighet är verklighet på flera ställen. Så länge detta hjulet snurrar syns ingen underbemanning, men i takt med att det snurrar långsammare växer semesterberg och kompensationsledigheter och till slut stannar hjulet och man har sparat sig till en jättekostnad.

Vi skulle kunna fortsätta och titta över FIP-bilar, ansvarsuppdrag och så vidare men kontentan är densamma. Effektiviseringar har en tendens att bli osynliga nedskärningar och när man inte kör med öppna kort mot brandmännen och kommuninvånarna så är det lätt hänt att gränsen succesivt flyttas när man inte blir ”avslöjad”.

Jag ser det som ett gummiband som går att töja tillfälligt när speciella situationer uppstår, men då är det avgörande att vara öppen och informera om detta och inte göra det till en permanent lösning av den enda anledningen att det är billigare.

Vi vet vad som händer med ett gummiband som hålls sträckt för länge. Det blir slitet slappt och till slut brister det.

Har ni frågat era vänner och bekanta om de vill ha billigare räddningstjänst? Jag har gjort det och inte hittat någon som vill det ännu. Många tror att räddningstjänsten är fredad ekonomiskt för att det är en så pass viktig funktion.

Är denna brist på information kanske en av anledningarna till att jag upplever osynliga nedskärningar istället för synliga?

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

PROJEKT RÄDDNINGSTJÄNST

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *