Hem » Krönikor » Att räkna med räddningstjänsten
Att räkna med räddningstjänsten

Att räkna med räddningstjänsten

Kan man egentligen räkna med räddningstjänsten? Ja det beror på hur man ser det. Om man menar att man kan räkna med att samhällsnyttan kommunal räddningstjänst dyker upp när man hamnar i knipa så är min uppfattning att det fortfarande är så. Men inom vilken tid, med vilka resurser och med vilken kompetens.

Om man tittar på att matematiskt och ekonomiskt räkna med, och mäta räddningstjänsten så stöter man på en massa problem som för vissa även kan ses som möjligheter. Lagen om Skydd mot Olyckor (LSO) klargör att man i hela landet skall bereda människors liv och hälsa, samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Kommunerna skall alltså skapa ett handlingsprogram som bedömer behovet för att bereda ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor inom den egna kommunen. Detta program kommer sätta nivån för räddningstjänstens beredskap i den aktuella kommunen. Länsstyrelserna är sedan tillsynsmyndighet för kommunerna och MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) central tillsynsmyndighet.

Så här långt är alla överens. Att man ska skapa mer moderna tekniker, taktiker och utrustning för att göra arbetet säkrare och mer effektivt är det säkert heller ingen som säger emot. Men när den kommunala räddningstjänsten som förvaltning jämförs utan hänsyn till den basala samhällsnyttan och invånarnas förväntan på att få samma möjlighet till hjälp i livshotande situationer så uppstår problem.

Med ett sparkrav är det lätt att säga att man genom nya metoder eller förstärkning från annat håll gör bedömningen att man håller samma beredskapsnivå men kan skära ner på bemanning och resurser.

Då kommer vi tillbaka till svårigheten i att räkna/mäta och påvisa motsatsen. För kommuninvånarna blir det inte tydligt om räddningstjänsten kunde varit framme 10 minuter tidigare eller kunde genomfört insatsen 3 minuter snabbare om de varit fler eller haft tillgång till annan utrustning eller mer utbildning.

”Jag ringde, brandbilen kom fram och jag antar att brandmännen gjorde så gott de kunde. Kom de lite sent så antar jag att de var upptagna på annat håll”. Samma situation uppstår för oss brandmän. Vi kommer alltid fram, förr eller senare, och löser situationen på något sätt. Men hur fort? Med vilken säkerhet och effektivitet?

Räddningstjänsten är ett yrke med många risker. Ändå har räddningstjänsten generellt skrämmande få avvikelser och tillbud att rapportera. Vi pratar mycket om att saker kunde gått bättre ”om vi bara varit fler”, ”om vi bara haft med stegbilen” eller ”nu märks det hur länge sedan det var vi övade losstagning”. Går man in i insatsrapporter och söker underlag för detta så hittar man inte mer där än i tillbudsrapporteringen. På detta sätt biter vi oss själva i svansen anser jag. För går det inte att mäta i antal eller kronor så finns det inte i dagens samhälle sorgligt nog. Varför går då nästan alla insatser som förväntat? Förväntar vi oss inte att de ska gå bättre i dagsläget? Oftast får man svar som; ”man vill ju inte peka ut någon som inte håller måttet” eller ”om vi inte klarar av det så kanske vi läggs ner och då finns ingen räddningstjänst på vår ort” eller ”vem orkar sitta och peta i saker man ändå inte kan bevisa vid klockan 3 på natten”.

I media har ett antal chefer och politiker spridit mantrat att räddningstjänsten bara räddar liv 2-3% av arbetstiden. Detta underförstått att räddningstjänsten borde kunna användas till annat under 97 % av arbetstiden. Även här är det intressant att räkna. Här kan man då potentiellt bredda uppdraget för brandmän i stort sett obegränsat, och även täcka grannkommunernas behov om vi anser att det är inom rimlig tid.

Men för att kunna rädda liv effektivt 3 % av arbetstiden behövs väl väldigt mycket förberedelser, utbildningar och övningar? För att inte tala om materialkunskap för att kunna hantera utrustning och maskiner som krävs för att vara förberedd på allt ifrån bränder till trafikolyckor, höghöjdsarbete, drunkningsolyckor, översvämningar, akutsjukvård osv.

När en kommun i stort sett kan bestämma sin egen nivå krävs ett effektivt kontrollorgan som kan bedöma att man håller måttet som lagen eftersträvar. Det krävs även att räddningstjänsten är noga med att öppet och självkritiskt dokumentera hur insatserna faktiskt går. Det är även viktigt att man som kommuninvånare sätter sig in i vilket skydd man faktiskt har, om det har försämrats eller om det lever upp till det handlingsprogram som skall finnas upprättat. Men framförallt om man har det skydd som man tycker att man bör ha. Kommunen är kommuninvånarna.

Statistik kan användas på många sätt som vi såg i exemplet med 3 % livräddande insatser. Det är även lätt att använda statistik så att ”sedan vi införde FIP (Första insats person) så har vi minskat våra anspänningstider OCH sparat pengar”. Det är inte svårt att vara framme snabbt om man skickar en ensam brandman hemifrån i en pickup, men det är svårt att genomföra en bra insats om det visar sig vara en allvarlig händelse och den ensamme brandmannen måste vänta 15 minuter tills brandbilen kommer. Eller att dödsolyckorna faktiskt minskat sedan omorganisation/nedskärning. Under hur lång period har man mätt detta? Har det inträffat fler än en allvarlig händelse samtidigt under denna mätperiod?

Vart vill jag då komma med detta?

Om man hittar sätt att förbättra skyddet för invånarna samtidigt som det sparar pengar så är det en bättre samhällsnytta. Men om man kommer fram till ett behov, upptäcker att det kostar pengar och därefter sänker eller möblerar om beredskapen efter kostnaden så är man ute på djupt vatten. Om man vill agera på detta vis så får man även vara öppen mot kommuninvånarna och tydligt informera att man anser vissa händelsetyper vara acceptabla risker då de inte händer så ofta. Men om händelsen skulle vara en villabrand med flera personer kvar i byggnaden. Skulle man som kommuninvånare hålla med om att det är en acceptabel risk även om det bara händer vart tredje år?

Anledningen till att ingå i ett räddningstjänstförbund bör vara att få en bättre räddningstjänst till ett lägre pris, inte att få en billigare räddningstjänst till varje pris.

Svensk räddningstjänst har varit fredad i alla tider, på gott och ont. Man har inte varit noga med att påpeka brister ”för räddningstjänsten kommer man aldrig peta på ekonomiskt”. Men de senaste 10 åren har man töjt gummibandet längre och längre. Nu måste något göras innan vi står där och läser löpsedeln där brandkåren aldrig kom.

Så tillbaka till grundfrågan. Om vi ska kunna räkna med räddningstjänsten i framtiden så krävs det att vi hjälps åt nu och skapar möjlighet att räkna med räddningstjänsten tillsammans för att hitta en bra nivå och följa upp att den verkligen hålls.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

PROJEKT RÄDDNINGSTJÄNST

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *