Hem » Artiklar » VÄGLEDNING– SAMVERKAN VID PÅGÅENDE DÖDLIGT VÅLD I PUBLIK MILJÖ.
TEXT OCH BILD: ANNIKA LINDQVIST | ILLUSTRATIONER: MARTIN EK.

VÄGLEDNING– SAMVERKAN VID PÅGÅENDE DÖDLIGT VÅLD I PUBLIK MILJÖ.

Hur ska brandmän, poliser och ambulanssjuksköterskor agera när de plötsligt har mängder av döda och skadade att ta hand om? När de inte vet vad som händer eller hur farlig situationen är för dem själva? Blåljuspersonal måste vara mentalt förberedda på att det kan inträffa – och de måste förbereda sig tillsammans.
MSB har gett ut en vägledning för samverkan.


Det kan vara en ensam gärningsman medkniv, lastbil eller gevär. Eller samordnadebombattacker mot flera platser. Eller något ännu otänkbart. I slutet av 2015 skrev Storstockholms brandförsvar och Räddningstjänsten Storgöteborg till
MSB och Polismyndigheten. Terrorangrepp, skolskjutningar och annat pågående dödligt våld var något nytt och djupt oroande. Det fanns inga särskilda nationella riktlinjer för hur polis, räddningstjänst och ambulans ska arbeta tillsamman vid sådana situationer.
Nu finns det. I början på april presenterade MSB ”Vägledning – samverkan vid pågående dödligt våld i publik miljö”.

Vägledningen har tagits fram i samarbete med Polismyndigheten, Socialstyrelsen, Västra Götalandsregionen, Stockholms läns landsting, Katastrofmedicinskt centrum, Räddningstjänsten Storgöteborg, Storstockholms Brandförsvar och Räddningstjänsten Syd.

Situationer med pågående dödligt våld är speciella på många sätt. Gärningsmannen eller gärningspersonerna kan vara beredda att själva dö i sin ideologiska övertygelse. Det skiljer dem från vanliga våldsverkare och gör insatsen ännu svårare. Händelserna kan vara kaotiska och svåra att överblicka. Hur väl planerat är förloppet? Finns det flera gärningsmän? Riskerar brandmännen och sjukvårdspersonalen att själva bli offer när de börjar försöka rädda liv och transportera bort skadade?

Normala hänsyn till den egna säkerheten förskjuts under pågående dödligt våld. – Under arbetet med vägledningen diskuterades hur svår det är för polisen att bedöma säkerheten på skadeområdet, och omöjligheten att garantera säkerheten under den pågående insatsen. Flera representanter från blåljusyrkena sa när vi höll på och arbetade fram vägledningen: ”vi kan inte vänta på att polisen ska ge klartecken att det är säkert, samtidigt som privatpersoner räddar liv”. För att kunna genomföra en insats i en sådan situation krävs det att personalen  har förmåga att bedöma riskerna, att de är mentalt förberedda och att de har utbildats och övats, säger Yvonne Näsman. Hon är handläggare på MSB:s enhet för räddningstjänst och har tillsammans med sin kollega Ove Brunnström haft huvudansvaret för vägledningen. Önskemålet om att ta fram vägledningen lämnades in i december 2015, den höst som dådet på skolan Kronan i Trollhättan och attentaten i Paris hade inträffat. Listan över attacker därefter har blivit sorgligt lång: Nice, Köln, Drottninggatan i Stockholm, Toronto… Motiven varierar: Rasism, islamism, kvinnohat… och tillvägagångssätten skiftar. Variationen gör det omöjligt att skriva detaljerade checklistor. – Det gäller snarare att ha en mental förberedelse för att kunna möta den här typen av händelser, säger Yvonne Näsman.

Varje minut är dyrbar och det gäller att ta både korrekta och snabba beslut. Två frågor måste hela tiden finnas med: Vad är farligast just nu? Vad är viktigast just nu? Första prioritet för polisen är att avbryta det pågående dödliga våldet. Efter massmorden på Utøya och efter ett par busskapningar har Norge förändrat sitt regelverk. – Norrmännen har en skrivning om att räddningstjänsten vid vissa tillfällen får bruka våld. I Sverige har vi sagt att vi inte ska förändra något i våra roller. Vi ska hålla oss inom vårt gällande lagrum, konstaterar Ove Brunnström. Men räddningstjänst och sjukvårdspersonal kan till exempel använda sina fordon för att hindra allmänheten från att komma in i området. Norge har också ett ”train the trainee program” samt regelbundna övningar mellan de olika blåljusaktörerna. – Men att ta fram ett övergripande övningsprogram har inte varit aktuellt i vårt arbete.

Däremot kommer det att krävas att polis, sjukvård och räddningstjänst sätter sig ner tillsammans och planerar utifrån sina lokala och regionala förutsättningar, gärna med hjälp av de två olika möjliga scenarier som finns i vägledningen. – Vägledningen ska ses som ett stöd för lokal och regional planering, säger Ove Brunnström. Den ska också ingå i MSB:s utbildningar. Att den är efterfrågad vet de.

– Många räddningstjänster har hört av sig under arbetets gång och frågat hur långt vi har kommit, säger Yvonne Näsman.

Yvonne Näsman
Ove Brunnström

Dokumentet i sin helhet finns på:

LÄNK

Om Lotta Reyes

Marknadschef & Webbredaktör för tidningen Swedish Firefighters

Läs även

BROTTET: BLÅLJUSSABOTAGE:

Ny lagstiftning , men räcker det?