Hem » Artiklar » Vad skulle du göra utan oss brandmän?
Vad skulle du göra utan oss brandmän?

Vad skulle du göra utan oss brandmän?

Minns du 19 maj 2013? Begynnelsen av Husbykravallerna. Jag bemannade en extraresurs i Storstockholms brandförsvar och ägnade en natt under kravallerna åt att släcka bilbränder som uppstod ”slumpmässigt” med 100m avstånd. Jag fick dra min slang vattenfylld mellan bilarna som brann. Mitt bland nyfikna och helt okända personer som slängde glåpord och höll i järntillbehör. Oskyddad. Utan poliseskort – hur skulle de kunna skydda alla? Jag var beredd att släppa allt och springa för mitt liv.

HOT, SPOTTLOSKOR, BURKAR, STENAR, stolpar som kastas, rör, löften om att ditt liv kommer förkortas, dina ögon fäster på kniven som blänker i ljuset, molotovcocktails, flaskor som flyger, däckskärningar, grön laser. Kanske låter det som en dålig fest, eller möjligen en krigssituation. Vem vet hur vi numera ska kategorisera detta? Social oro? Gerillakrigsföring? Rättssamhället i fritt fall? Individualism? Tolerans mot olika livsstilar? En bra fredagskväll? Föräldraolydnad? Den svenska modellen? Märk väl förvirringens ironi och komplexiteten på problemet.

Många påstår att det saknas underlag för att säga att min yrkesgrupps vardag är beskriven med ovanstående ordalag. Varje dag ser som tur är inte ut på det sättet; om det är en tröst för tröstlösa själar är jag inte övertygad om. Åtminstone jag tappar hopp och tro om framtiden.

För mig räcker det med risken att få en vägg över mig, att få en motorsåg i halsen, få brännskador, att det är becksvart och jag vet säkert vart jag kom ifrån men av värmen blir jag desorienterad och inte hittar ut igen. Belöningen är att varje arbetspass få återvända hem med mina kollegor, till våra familj, få en kram och förståelse. Att få se mina kollegor, se blicken i deras ögon om att det ännu en gång gått bra. De glädjeämnen som jobbet bjuder på är känslan när en drabbad åter får andning, bröstkorgen höjs synbart på egen hand, eller när en drabbad får hjälp och jag känner mig tillräcklig. Att se någon dö mitt framför mina ögon är en skräck jag har accepterat men fasar om jag står framför det någon dag. Än värre om det vore en bekant som dog inför mina ögon. Jag har tränats för detta men jag är inte övermänsklig eller immun mot olika typer av konsekvenser. PTSD, dålig sömn, depression, mardrömmar, yttre press, försämrad kognition och dåliga beslut. Detta ger en försämrade arbetskapacitet, en dipp i motivation och frågan om vad livet verkligen är värt?

En väldigt blandad känsla infinner sig när man sitter i ett rum med anhöriga när deras livskamrat precis har gått vidare till himlaporten, att se ett gråtande barns tårar skär rakt genom hjärtat och sätter sina spår i tankarna. Att betrakta in i en bil vars förare har valt att avsluta sitt liv och se leksaker, bilbarnstolar, serietidningar och annat som indikerar om att denna har en familj gör mig väldigt emotionellt ambivalent. Vad som står klart är att varje kram jag får från mina nära och kära blir ännu mer värd sett till den mentala kamp jag har i perioder. Nu ska jag dessutom hantera det när samhällets representanter vänder ryggen mot mig?

Vi agerar väldigt instinktivt när vi åker på insatser, det sitter i ryggmärgen. Känslan att vilja göra skillnad för andra är oerhört stark. Att bli hindrad och direkt konfronterad ute på insatser gör frågorna ännu mer aktuella; Gjorde jag tillräckligt? Är det värt risken? En fråga jag aldrig kommer veta svaret på förrän det är för sent.

Hot och våld mot räddningstjänsten får aldrig accepteras. Du vill ha hårdare straff mot dessa, får vi inte det med ett tjänstemannaskydd?

När jag gör allt för er, gör ni INGET för mig?! Inte ens att lyssna. Ni hör vår bön, men ni lyssnar inte. Det känns som att vår relation är kraftigt sargad, påverkad och ojämlik. Vad jag säger spelar ingen roll, vilka bevis jag än presenterar så hyser du ett förakt och en okunskap om mig. Vad är du rädd för? Vill du inte hjälpa de som för en gångs skull är de svaga i kedjan? 5 000 heltidsanställda brandmän brottas givetvis inte med samma problem men de som sparkas på mest behöver be om hjälp.

Jag har kommit såhär långt i mina tankar efter de åtta år som jag jobbat i räddningstjänsten. Då jobbar jag inte ens i de utsatta områdena. Mina kollegor som däremot gör det har alltid förvånande berättelser som hänför mig. Minnen som gärna ”glöms” bort eller förminskas för att hantera en synbart normal vardag. För att orka leva måste jag glömma, sluta mina ögon och gå vidare.

Vet du vad Ygeman, jag är trött. Inte bara lite. Dina ord är substanslösa, för vem i hela fridens namn är det som ska lagföra dessa individer?

Tänd nu ett ljus, vi lovar att låta det brinna. Du har chansen, möjligheten och makten att förändra framtiden. Hur vill du bli ihågkommen?

SKICKAT TILL JUSTITIEDEPARTEMENTET.REGISTRATOR@REGERINGSKANSLIET.SE

Om skribenten

Text: Johan Hedberg

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

VÄGLEDNING– SAMVERKAN VID PÅGÅENDE DÖDLIGT VÅLD I PUBLIK MILJÖ.

Hur ska brandmän, poliser och ambulanssjuksköterskor agera när de plötsligt har mängder av döda och …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *