Hem » Artiklar » UNIKT SAMARBETE MELLAN RÄDDNINGSTJÄNST & KUSTBEVAKNINGEN
Det är strax dags att pumpa olja från haveristen M/S Pernille. Den långa och tunga slangen ska läggas rätt i vattnet innan proppen dras ur och den hastigt sjunker till botten.

UNIKT SAMARBETE MELLAN RÄDDNINGSTJÄNST & KUSTBEVAKNINGEN

Jag är verkligen inte förtjust i stora båtar. De är läskiga monster och färjor är absolut värst. Sist jag åkte färja med övernattning så tillbringade jag större delen av natten med att upprepade gånger sticka ut huvudet i korridoren och kontrollera att allt verkade okej och att inte alla höll på att evakuera fartyget. Detta var ombord på Queen Elisabeth II som avgick från hamnen i Southampton, precis som en annan väldigt stor flytfarkost gjorde år 1912. 

STORA BÅTAR – inte min grej alltså. Dessutom har jag en tendens att bli sjösjuk ombord på små båtar… Helt hopplös med andra ord.
I alla fall, den dag i mitt liv som ni ska få ta del av idag har varit planerad sedan i våras. Som vanligt tackade jag ohämmat ja när en inbjudan om att fotografera räddningstjänst, i det här fallet ingick dykare, damp ner i inkorgen. Helt ny mark för mig, ytlivräddning har jag plåtat vid flera tillfällen men just dykning har jag och kamerorna aldrig upplevt.

Min enda farhåga var hur svårt det skulle bli att fotografera en dag som i stort sett ju skulle gå ut på att brandmännen befinner sig under ytan. Dagen D- 20 september – det vill säga alldeles nyss. Otroligt nog skiner solen och enligt ett nationellt väderinstitut ska den fortsätta med denna aktivitet hela dagen. Och detta fast jag packat skyddskängor, larmställ och kameror och meddelat omgivningen att det ska bli ett räddningstjänstig fotodag. Kanske vädret inte avskyr mig trots allt (alternativt försöker det ge mig falsk trygghet inför nästa förestående fotodag hos en annan räddningstjänst).

Dagen innebär en för mig helt obekant brandstation: Helsingborg City, och enbart nya ansikten. Jag känner alltså inte en kotte. Jag får inte ens kaffe direkt vid min ankomst till stationen, vilket jag vid det här laget vant mig vid. Men trots detta verkar alla glada och trevliga och laddade för en hel dags övning och vi packar in oss i bilen, rullar iväg och en liten stund senare stannar vi framför en alldeles lagom stor båt: KBV 034 som ligger väl fastknuten i ena änden av Helsingborgs hamn.

Vi kliver ombord på kustbevakningens båt och möter upp besättningen – jag börjar bli halvsnurrig av alla nya personer och namn – och befälhavare Peter skakar stadigt hand och deklarerar att jag får röra mig fritt ombord på båten och fota vad jag vill. Bra början alltså, jag känner att vi nog ska komma överens, särskilt som det dessutom nu äntligen serveras kaffe. Dagens övning är del av räddningsdykarnas årsprov och Tobias Palm, en av de övningsansvariga, berättar att räddningstjänsten i Helsingborg har ett helt unikt samarbete med kustbevakningen vad gäller räddningsdykare. Vi är de enda i Sverige som har avtal med Kustbevakningen avseende dykning, säger han och det märks att han är mer än lite stolt över detta och han fortsätter: 

 -Vår personal kan arbeta tillsammans med deras personal och vi kan också använda varandras utrustning om det skulle behövas. Den här veckan så är det inte bara Kustbevakningen och helsingborgsbrandmännen som övar utan även räddningsdykarna från Trelleborg, Malmö och Halmstad deltar. Just idag är det Halmstad som dyker upp. Det är inte bara räddningsdykning som är obekant för mig, även målet med dagens övning är helt annorlunda mot vad jag som räddningstjänstfotograf tidigare varit med om och detta på i stort sett en enda punkt: livräddning. Jag har varit med om fingerade trafikolyckor och kalla och varma rökövningar. Målet har då i princip alltid varit att snabbt få igång en insats och försöka rädda liv. Det har rullats ut slangar i hög hastighet, styrkeledare har pekat med hela handen och allting har varit väldigt, väldigt akut.I dag är scenariot som styrkorna får av annan karaktär. Vid genomgången får de veta att ett ryskt lastfartyg dagen innan kolliderat med passagerarfartyget M/S Pernille och haveriplatsen ligger strax söder om Helsingborg.

M/S Pernille träffas hårt i sidan och tar in vatten och det är så illa att hon hastigt sjunker till botten på 27 meters djup. 41 passagerare och sex besättningsmän räddas av sjöräddningen och kustbevakningen.

 

Dykningar har pågått hela natten och i en luftficka ombord på M/S Pernille har ytterligare en överlevande hittats och räddats men fortfarande saknas flera personer och det blir nu dykarna från Helsingborg och Halmstad som får uppdraget att hjälpa kustbevakningen att fortsätta sökandet. Men även om en överlevande alltså har hittats natten till idag så står det ganska klart att det inte finns mycket hopp kvar utan nu handlar det om att bärga och identifiera kroppar. Arbetet sätts igång och nu handlar det inte om att kasta på sig kläder och utrustning och kunna lämna stationen i full fart med sirener och blåljus, utan allting förbereds lugnt och metodiskt. Det hörs inga höjda röster överhuvudtaget och de båda dykledarna, Peter från Helsingborg och Roger från Halmstad, går omkring och pratar lågmält med sina dykare och dykskötare, antecknar lite, stämmer av med varandra då och då. 

Och strax är det fyra dykare i vattnet och snart är vattenytan lika tom som innan dykarna kastade sig i havet. Några enstaka ringar och bubblor skvallrar om att någon form av aktivitet pågår många meter ner. Nu har inte övningsledningen sänkt ett riktigt fartyg i hamnen i Helsingborg utan det handlar om en container som får spela rollen av M/S Pernille. 

Jag knatar omkring på däck med en Nikon på vardera axel. Ett teleobjektiv och ett vidvinkelobjektiv ska se till att det blir så många bra bilder som möjligt. Jag är ju van vid att nästan konstant hålla fingret på avtryckarknappen men det lugna tempot smittar av sig och jag hinner både plåta det som händer och samtidigt kan jag följa själva insatsen när dykarna rapporterar funna kroppar vidare till sina kollegor på båten. Självklart är det omöjligt att se vad som händer nere på botten men befälhavaren Peter förklarar för mig att när dykarna bärgat de omkomna (idag är det såklart dockor vi pratar om) så placeras kropparna i en stor bur av metall som är nedsänkt i vattnet och fäst vid skeppets ena kran. Hade detta varit på riktigt hade buren sedan täckts över, lyfts ur vattnet och direkt vinschats ner i KBV 034:s lastrum – allt för att det ska bli så värdigt som möjligt, särskilt med tanke på att press och anhöriga faktiskt kan befinna sig inom synhåll.

     

Dykarna byts av under arbetets gång och när de anser att de hittat alla omkomna så är det dags att bryta för lunch och det är med en lättnadens suck som jag sjunker ner i en bekväm fåtölj i mässen. Det är ganska slitigt, även för en fotograf, och det är inte bara för att kroppen förvridits i en hög olika icke-ergonomiska positioner i jakten på bästa bilden, utan jag är ganska mentalt trött.

Men kaffe, ni vet den där underbara dopingdrycken, kickar igång både huvud och kropp igen inför eftermiddagens moment. Nu ska M/S Pernille tömmas på olja och det blir fyra dykares uppgift att transportera ut en slang, sänka den och fästa den vid det förlista fartyget, helst utan att den grymt tunga slangen sänker någon av brandmännen samtidigt.

Jag tittar på detta ur något av ett fågelperspektiv – jag och befälhavaren har klättrat, klättrat och klättrat lite till och befinner oss högt uppe på KBV 034. Solen skiner, vågorna kluckar mot piren i hamninloppet, måsarna skränar och de fyra dykarna är små, små prickar långt där nere. Det är ett ytterst ängsligt ögonblick (jag höll andan) när det ser ut som om en av dykarna kommer att hamna under oljeslangen, men allt reder tack o lov upp sig och när pluggen dras ur slangens ena ände så sjunker slangen alltså fortare än man hinner säga räddningstjänst och efter bara en liten stund signalerar dykarna att det är klart att börja pumpa olja.

Dykövningen avslutas med bärgning av gifttunnor, detta genom att dykarna förpackar de giftiga behållarna i ett kärl som sedan förseglas under ytan innan det lyfts över till kustbevakningens båt för vidare färd till destruktion. Därmed är den här delen av årsprovet avklarad och brandmännen börjar packa ihop alla sina prylar. Vid det här laget kan jag se att det inte bara är jag som är en smula utarbetad (havsluften, det måste vara havsluften) och inte ens kaffe kan höja tempot.

Men vilken dag det har varit. Visserligen har den gått i tragedins tecken men upplevelsen har också varit givande. Att kunna följa det samspelta och lugna arbetet på så nära håll med kameran är ett riktigt privilegium.

 

TEXT & BILD: ÅSA BRORSSON

Om Lotta Reyes

Marknadschef & Webbredaktör för tidningen Swedish Firefighters

Läs även

-NU MÅSTE VI FÅ ETT BÄTTRE RÄTTSSKYDD

KRISTOFFER STIGSON BRF I MALMÖ EFTER SMÄLLARATTACKEN: