Hem » Artiklar » Projekt Räddningstjänst
Projekt räddningstjänst

Projekt Räddningstjänst

15 SEPTEMBER 2015. En tisdag. Kamerorna låg tryggt nedpackade i ryggsäcken och med en termomugg kaffe klev jag in på brandstationen i Osby. Dagen D var här – första dagen på Projekt Räddningstjänst.

Jag kände ingen, den enda jag hade träffat förut var räddningschefen Peter Dubrefjord när vi en månad tidigare hade diskuterat min idé om att följa vardagen hos räddningstjänsten i nordostskånska samhället Osby. Visserligen visste jag ju att han var positivt inställd till fotoprojektet, som nu publiceras löpande på min blogg hos tidningen Norra Skåne, men jag hade ju inte träffat några av de andra och jag undrade i mitt stilla sinne om de överhuvudtaget hade en susning om vad de gett sig in på. Och själv visste jag inte heller om jag tagit mig vatten över huvudet – kanske skulle jag bli utslängd redan efter första dagen efter att ha kameraterroriserat personalen alldeles för mycket?

I dag känns det ju helt annorlunda. Nu vet jag ju att Projekt Räddningstjänst har skaffat sig många läsareoch jag har fått höra massor av fi na ord från olika håll – både från de inom räddningstjänst branschen och från “vanligt” folk.

Den 17 september, i inlägg nummer två, skrev jag såhär: “Jag tror mycket på det här bildprojektet, det får jag ju lov att medge.”

Att många tusen besökare numera hittar till bloggen, främst via delningar på Facebook, är nästan för bra för att vara sant och jag uppskattar verkligen varenda läsare som tar sig tid att kika in.

Men om vi återgår till september 2015, då när allt började och jag inte kände en enda person på stationen. Första dagen blev en heldag med blandat innehåll, samt mycket kaffe (vi dricker alltid mycket kaffe), och precis när jag skulle gå hem så gick larmet om att en fotgängare blivit påkörd av en buss. Jag hade inte tid att åka med ut den gången utan kunde i lugn och ro dokumentera hur deltidsbrandmännen i full fart galopperade in i vagnhallen (häpet stirrandes på mig), bytte om på två röda sekunder och sedan lämnade stationen i släckbilen 8010, hack i häl på befälsbilen 8080. Kvar i vagnhallen stod två par skor och det blev plötsligt väldigt tyst på stationen.

Två dagar senare var jag med på min första övning och för mig, som är en inbiten porträttfotograf med förkärlek för närbilder, var det en utmaning att få bra bilder när det hela tiden hände saker på olika håll. Det var rökdykare som sprang hit och dit, brandmän i en hävare för att rädda folk från översta våningen i ett lägenhetshus, person fastklämd under bil samt brand i takkonstruktion. Jag hann knappt andas och visste inte riktigt vilket håll jag skulle rikta kameran åt. Dessutom blev jag väldigt blöt om fötterna – jag hade väl inte riktigt räknat med att brandmännen skulle använda så himla mycket vatten…

Men roligt var det och vid den obligatoriska fikan efteråt, med Bullens varmkorv, så fi ck jag svara på en hel del nyfikna frågor om varför jag valt att följa just räddningstjänsten. Och svaret är enkelt: jag tror att räddningstjänst intresserar folk och jag var själv väldigt nyfiken på vad de egentligen sysslar med när de inte är ute på larm och anledningen till att Projekt Räddningstjänst pågår under så pass lång tid är först och främst för att alla ska hinna vänja sig vid kameran. Det är ju faktiskt lite speciellt att någon springer omkring och fotar en mitt i vardagen på jobbet, jag tror aldrig jag hade stått ut om det var jag som varit motivet.

Projekt Räddningstjänst
Ibland så klickar det bara. Himlen, speglingen av brandbilen i vattenpölen – lite konstnärligt sådär. Återställning efter en kall rökövning.

Och från att ha varit en total främling och outsider så är jag ju nu snarare en del av gänget. Att få gå igenom processen att lära känna helt nya människor, och komma ganska nära inpå flera av dem, har varit väldigt spännande och samma resa har ju blogg läsarna fått göra.

I det första inlägget fick de möta den heltids anställda personalen, räddningschefen Peter, ställföreträdande räddningschefen Ulf, insatsledaren Janne och brandingenjören Jimmie – personer som sedan blivit lite huvudpersoner i bloggen eftersom de ju alltid är på plats på stationen.

Och det är inte bara människorna bakom uniformerna som jag visar upp – även fordonen får lov att ta plats. Till exempel släckbilen (265-) 8010 som alltid rullar ut först efter befälsbilen 8080 (där min plats är höger bak). Hävaren 8030 med sin rosa krok i hävarkorgen (den fick ett eget inlägg, den där kroken) som har gjort att det fordonet numera fått smeknamnet “Kroken”. Tankbilen 8040, också känd som “Badkaret”, som är mitt andrafordon efter befälsbilen, och där det oftast finns plats till fotografen och åker vi till Lönsboda brukar man hitta mig i tankbilen 8240 istället. I ett rött trähus i lilla Hökön finns 8510, som med några centimeters marginal går in i värnets garage. Projekt Räddningstjänst har alltså inte bara gjort personalen till lite halvkändisar utan numera får jag höra att folk även känner igen bilarna.

I höstas fick jag också uppleva kalla rökövningar i både Osby och Lönsboda (och har lärt mig att ta tio kliv åt sidan när slangarna rullas ut) och blev roligt nog inbjuden att spendera en dag i Höganäs hos räddningstjänsten där när de hade storövning (kall rökövning) i hög riskmiljö. Jag var så trött efteråt att jag knappt orkade lyfta kameraryggsäcken och chocken över att ha åkt en sisådär 30 meter upp i deras stegbil sitter nästan i fortfarande.

Jag har fått lära mig otroligt många nya saker. Friska Brandmän är ett exempel och som jag har bloggat om vid flera tillfällen. Det, samt stationens bidrag till Mustaschkampen, fick mig verkligen att inse vilken utsatt yrkesgrupp brandmännen är. Risken att exponeras för cancerogena ämnen var inget som jag tidigare ens funderat över.

Projekt Räddningstjänst

Jag har också skaffat mig kunskaper i systematiskt brandskyddsarbete genom att hänga med Ulf och Jimmie och flera gånger har jag haft anledning att publicera inlägg om brandsäkerhet i hemmet och på så sätt dragit mitt strå till stacken och förhoppningsvis fått någon läsare att tänka till innan något händer.

Ibland har det gått larm de dagar jag befunnit mig på stationen och det har varierat mellan automatlarm, trafikolycka, markbrand, IVPA-larm och brand i byggnad. Jag har suttit i baksätet i 8080 (och försökt framstå som avslappnad) medan räddningsledarna Jimmie, Janne, Peter och Ulf har kört fort.

Jag har fått stränga förmaningar om att rök dykarnas andningsluft finns i flaskor och inte i något som börjar på t och slutar på ub, jag har varit nere i spindel bebodda källare (hej fobi) hack i häl på Ulf och Janne och jag har krupit räddningsledarna (de röda hjälmarna) inpå livet och låtit de få egna personliga inlägg i bloggen.

Räddningschefen, tillika whiteboardfantast, har “tvingat” mig att läsa högt ur Lagen om skydd mot olyckor när vi diskuterat kommunal samordning och den enskildes ansvar, jag har fotograferat roligaste övningen hittills: en kemövning i Lönsboda under överinseende av brandingenjören Jimmie, jag har lärt mig hur en dimspik fungerar och jag har fått besöka ödelagda byggnader dagen efter en brand.

Jag har också fått uppleva hur insatsledaren Janne charmat en skock småbarn och imponerats över småttingarnas kunskaper när det gäller att veta vilket nummer som ska ringas när det brinner. I regn och blåst har jag hängt med gänget i Lönsboda på julskyltning (halva styrkan fi ck ge sig av på ett IVPA-larm mitt i tillställningen) och jag har själv fått testa hur det känns att på riktigt genomföra brandmännens rullbandstest (japp, jag klarade det).

I mitten av januari fi ck jag möjlighet att gästa ännu en räddningstjänst när Hässleholm och Grupp 4 där vallade runt mig ett helt dygn. Det var en intressant jämförelse då Hässleholm har både heltids- och deltidsanställda brandmän medan Osbys räddningstjänst ju är organiserad runt deltidarna. Men även om det gick en hel natt utan ett enda larm så sov jag som en kratta den natten, hela tiden på helspänn.

Jag har också fått vara med när Osbys räddningstjänst rekryterat fem nya brandmän och det ska bli spännande att följa Clara, Niklas, Martin, Emelie och Jannike under utbildningen nu i vår.

Projekt Räddningtjänst har gett mig en otrolig inblick i en helt ny värld och jag känner stor tacksamhet och ödmjukhet över det välkomnande jag har fått. Och jag undrar om någon räddningstjänst i Sverige har fotodokumenterats i lika hög utsträckning som räddningstjänsten i Osby? Vad jag vet så är mitt fotoprojekt unikt och det är med glädje och stolthet som jag kan visa upp brandmännens vardag med allt vad det innebär i form av övningar, materialvård, larm och tillsynsbesök.

De första stapplande stegen togs alltså i september förra året och siste maj är satt som slutdatum. Tills dess kommer jag fortsätta att skugga räddnings ledare och brandmän, som en liten envis pitbull terrier med en kamera i varje näve.

Kika gärna in i bloggen och följ projektet. Dessutom träffar ni räddningstjänsten i Osby i den här tidningen i flera nummer framöver.

Ta hand om er så ses vi snart igen.

Om skribenten

Text och bild: Åsa Nilsson

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

UNIKT SAMARBETE MELLAN RÄDDNINGSTJÄNST & KUSTBEVAKNINGEN

Jag är verkligen inte förtjust i stora båtar. De är läskiga monster och färjor är …