Hem » Artiklar » Liten avtalshistorik
Liten avtalshistorik

Liten avtalshistorik

Både i FN: s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 (artikel 23, punkt 4), och i den Europeiska sociala stadgan från 1961 (del 1, punkt 5 och 6) ingår rätten att organisera sig i arbetstagarföreningar.

Det Svenska kollektivavtalet är nära knutet till att Landsorganisationen (LO), bildades år 1898. Fyra år senare kom Svensk arbetsgivareförening (SAF) till. Då facket ville förhandla kollektivt och motparten individuellt uppstod tidigt en intressekonflikt, och det var ur den följande kampen som kollektivavtalet började växa fram, med alltmer enhetliga regleringar av avtalsvillkoren.

Verkstadsavtalet skrevs år 1905 och ett år senare – i Decemberkompromissen – erkände SAF arbetarnas rätt att organisera sig i fackföreningar. I sin tur erkände LO arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, att fritt anta och avskeda arbetare, samt att använda arbetare oavsett om de är organiserade eller inte.

Lagen om kollektivavtal antogs 1928, och tio år senare tecknades Saltsjöbadsavtalet – det första egentliga huvudavtalet mellan LO och SAF – vilket innebar en hög grad av självstyre på arbetsmarknaden.

I och med kollektivavtalet tar parterna ansvar för arbetsfreden – ingen får varsla eller utlösa konfliktåtgärder under tiden som avtalet gäller – vilket kallas den svenska modellen.

Under 1970-talet skrevs ett antal lagar, såsom lagen om anställningsskydd (LAS), och medbestämmandelagen (MBL). Inom den kommunala sektorn slogs, år 1980, arbetare- och tjänstemannaavtalet ihop till gemensamt allmänna bestämmelser (AB).

Ett kollektivavtal kommer i regel till efter kollektiva förhandlingar. Avtalet, vilket gäller sådant som arbetsvillkor (23 och 24 § MBL) måste ingås skriftligt (23 § MBL).

Industriavtalet, som tecknades 1997 och förnyades 2011, innebär att parterna inom industrin ska ”sätta märket”, det vill säga det som blir norm i den aktuella avtalsrörelsen.

Brandmännens riksförbund, brf, bildades år 1945, och redan året därpå tillerkändes BRF förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. BRF har alltså under 69 år tecknat centrala och lokala kollektivavtal för brandmän anställda på deltid, som även kallas räddningstjänstpersonal i beredskap, RIB.

Länge sågs det viktiga arbetet som dessa brandmän utför som ett ”kall” och/eller en ren ”fritidssysselsättning”, och ersättningen var låg. Avtalsförhandlingarna strandade både 1980 och 1986, varpå BRF varslade om konflikt. Åtgärderna utgjordes av blockader, t ex mot nyanställningar, övningar och materialvård. BRF varslade om konflikt även 2004, då det främst gällde sjukersättningen.

År 2001 lyckades brf förhandla fram en ökning om totalt 20 procent, fördelat på olika ersättningar och tidpunkter under tre år, vilket var ett erkännande av att det handlar om ett yrke, och att brandmännen är anställda.

Efter kommunals fem veckor långa och misslyckade strejk 2003 försämrades heltidsbrandmännens situation; i stället för det avtal som var klart, och som skulle ge ett lönepåslag på 3,2 procent det tredje året blev resultatet av strejken ett påslag på bara 2,6 procent, vilket innebar att man var tillbaka på den tidigare nivån. Många kände sig svikna av Kommunal, och lämnade förbundet. Anders Cederberg, då brandförman på station Katarina, och talesman för brandmännen i Stockholm, vände sig till BRF med önskan att heltidsanställda brandmän skulle få ansluta sig till BRF.

Tanken bakom ”den svenska modellen” var att det på arbetsmarknaden ska finnas ett fåtal stora, starka och ansvarstagande organisationer, vilka via avtal reglerar den. Just detta argument har framförts i samband med BRF:s framställande att få teckna kollektivavtal för medlemmarna som är anställda på heltid. I december 2007 lade BRF ett varsel gällande rätten att få teckna ett kollektivavtal även för dessa.

Vad gäller deltidsbrandmännen har arbetsgivarsidan, under senare år, på en mängd sätt visat vilja till förändringar. Med avsikten att se över och modernisera RIB-avtalet bildade BRF och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt Pacta en arbetsgrupp i början av 2012. I arbetet, som inleddes i september, deltog även ett antal räddningschefer som representanter för arbetsgivarna. Kommunal – som har ett hängavtal på BRF:s kollektivavtal, hade inga representanter med i denna grupp.

En stor del av landets räddningstjänster har också engagerat sig i RIB-problematiken. År 2012 tog Christer Ängehov, då tillförordnad brandchef i Storstockholms brandförsvar, initiativet till en konferensserie för att diskutera framtidens deltidsorganisationer. Detta främst beroende på svårigheten att rekrytera deltidsbrandmän, ett problem som han och den övriga ledningen trodde sig dela med ett stort antal kommuner. RIB-konferenserna hölls vid tre tillfällen och avslutades i november 2013. Representanter för sammanlagt 140 kommuner deltog, och BRF representerades av Peter Bergh. Gemensamt identifierade man fyra huvudsakliga frågeställningar: rekrytering, anställningsförhållanden, utbildning och organisation.

I slutrapporten framhålls en översyn av avtal och anställningsförhållanden som ett önskemål från landets räddningstjänster. Det ”pekas återigen på att samhälleliga förhållanden har förändrat situationen när det gäller RIB-verksamheten.” Det betonas på flera sätt att RIB-avtalet är gammalt och att det behöver förtydligas – vilket arbetsgivarorganisationen och de fackliga parterna sägs vara överens om.

Tidigare var veckoberedskap en form som fungerade för alla parter, men i dag krävs flexiblare lösningar – ett nytt RIBavtal – som är anpassat till dagens och morgondagens förhållande. ”Möjligheten att endast ha dagstidsberedskap under arbetstid hos sin ordinarie arbetsgivare är idag inte reglerad i RIB-avtalet. Svårigheter finns också när det gäller övning och utbildning som sker kvällstid.” Samt förs det fram att för att kunna forma ett fungerande schema krävs stor flexibilitet från såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Vidare vill man se förändringar i arbetslagstiftningen så att kombitjänster möjliggörs – på mindre orter, där heltidsanställda brandmän bor, borde dessa kunna tillfrågas om de under fritiden vill vara deltidsanställda där, vilket inte tillåts i dag. ”Ett nytt avtal behöver ta hänsyn till hur räddningstjänsten vill arbeta i framtiden för ett säkrare och tryggare samhälle. Stor frustration uttrycks över att kommunen, som är en stor arbetsgivare och som har potentiell RIB-personal, inte tillåts bidra på grund av problematiken med dubbla anställningar.”

Arbetsförmedlingen och försäkringskassan behöver få kunskap och förståelse gällande vad det innebär att ha en ”bisyssla” som deltidsbrandman, och vid arbetslöshet ska man vara undantagen a-kassans regler.

Enligt RIB 13 var lönen för en för en fullgjord beredskapsvecka, om 168 timmar, 3 675 kronor. Vid utryckning utgick en ersättning om 228 kronor den första timmen, därefter 151 kronor. Även övning och materialvård ersattes med 151 kronor per timme.

Inför rib-förhandlingarna 2014 begärde BRF att sex nya arbetsgrupper skulle fortsätta att jobba med frågor såsom förändringar i reglerna för a-kassan, sjukskrivning, graviditet, samt semesterlagstiftningen kontra denna anställning. Dock bytte SKL/Pacta ut deltagare, vilket hade en negativ påverkan och sänkte tempot i gruppen.

BRF lade nu ett yrkande som BRF ansåg skulle bidra till att underlätta personalsituationen; i procent en rejäl höjning, men i kronor och ören en justering till rimliga nivåer. Men då arbetsgivarsidans slutbud dels skulle ha inneburit en löneökning med i genomsnitt 79,40 kronor per månad 2014, och 172,60 kronor per månad 2015 efter skatt, dels en rad försämringar – såsom rätt att beordra brandmännen till vilka arbetsuppgifter som helst, alltså även utanför räddningstjänstuppdragen – strandade förhandlingarna. Detta innebar att nuvarande avtal, utan central uppräkning, fortsatte att gälla till den sista mars 2015.

Källa: BRF – Peter Bergh, styrelseordförande, Josefin Lundmark, ombudsman, Ulf Hägglund, ombudsman och Raymond Holmström, förhandlingschef. Samt Slutrapport, sammanfattning av konferensserien RiB 2012-2013, sammanställd av rådet för RIB-konferenserna: Johan Fors i Göteborg, Jimmy Haglund i Stockholm, Mikael Kess i Malmö, Fredrik Lager i Norrtälje och Anders Handell i Södertörn.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

TILSAMMANS FÖR ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE

Solen skiner ikapp med de cirka fyrtio deltagare från Sveriges räddningstjänster och MSB som samlats …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *