Hem » Artiklar » Hjärtat stannar under gympasset
Hjärtstopp på gym

Hjärtat stannar under gympasset

Helt utan förvarning slutade Lars Kärremans hjärta plötsligt att slå. Men, han hade den smått ofattbara turen att befinna sig på ett gym, där en brandman, en ambulanssjukvårdare och en polis var för sig råkade styrketräna. Det är sällan som blåljuspersonal möter människor de varit med och räddat, men SFF förde samman Lars Kärreman med ambulanssjukvårdaren Jimmy Mattsson, brandmannen Andreas Jonsson och polismannen Anders Johansson.

BRF:s vice ordförande, Mikael Strand, och Andreas Jonsson arbetar i samma lag på stationen i Lerum – där för övrigt samtliga brandmän är medlemmar i BRF – som tillhör Räddningstjänsten Storgöteborg. Efter ett tips från den förre kontaktar SFF den senare, samt de andra räddarna och den räddade, med förslaget att träffas och samtala om händelsen, och det visar sig att samtliga gärna vill ta detta tillfälle i akt att mötas. Vi når Lars ”Lasse” Kärreman vid Gardasjön i Italien, där han semestrar tillsammans med sin fru, Birgitta Kärreman.

En tid senare kliver han in genom dörren till brandstationen med tre högskaftade rosor, som han överräcker till respektive livräddare, som väntar vid kaffebordet i konferensrummet. Alla är lite nervösa, men framförallt förväntansfulla – det är sällan eller aldrig som blåljuspersonal får möjlighet att träffa människor som de hjälpt tillbaka till livet. Att arrangera ett möte är också något som Lars Kärreman har tänkt på länge, men det är inte helt enkelt och har helt enkelt inte blivit av. – Ni har gjort ett fantastiskt jobb, det är tack vare er jag lever, framhåller han ett flertal gånger.

Ramlar rakt i golvet

Lars Kärreman minns ingenting av det som hände på gymmet, och nu betonar han att han inte är blödig, utan verkligen vill veta alla detaljer. Men för att ta det från början: På det välbesökta Vattenpalatset i Lerum, är majoriteten av badvakterna brandmän. Andreas Jonsson är en av fem brandmän som delar på en tjänst, medan andra, såsom Mikael Strand, arbetar extra. Gymmet Actic ligger vägg i vägg, och där får badvakterna, utan kostnad, träna. Innan badvaktspasset, fredagseftermiddagen den 22 november 2013, styrketränar Andreas Jonsson. Lars Kärreman tränar i maskinen bredvid.

– Jag lägger märke till hur du först ser ut att vila – men ser i ögonvrån hur du plötsligt faller framåt. Först tänker jag att du har tappat något, och böjt dig framåt för att ta upp det, men så hör jag dunsen och vänder mig om. Du har ramlat rakt i golvet, ligger i fosterställning och krampar, kippar efter andan, frustar och tuggar fradga. Du är lite blå i ansiktet, men också röd av ansträngningen, svarar inte på mina frågor och är överhuvudtaget inte kontaktbar. Förmodligen är du panikslagen. Jag sätter mig bakom dig och håller ditt huvud för att hålla luftvägarna fria. Tiden är ju avgörande när det gäller hjärtstopp och jag skriker rakt ut: ”Hämta defibrillatorn och syrgasen! Finns det någon sjukvårdskunnig här? Ring 112!” Du börjar dra snarkande andetag, blir allt blåare i ansiktet, och du blöder från fallet, så det ser inte alls bra ut. Som på alla gym är ljudnivån hög; varken Jimmy Mattson eller Anders Johansson uppfattar nödropen – men båda hör dunsen och letar sig fram till olycksplatsen.

– Jag hade sett dig Anders förut på IVPA-larm, men nu reflekterar jag inte över att det är du som kastar dig ned vid Lasses bröst.

Även Jimmy Mattsson tar plats vid bröstet och genomför de första 30 kompressionerna, varefter de turas om att genomföra manuella kompressioner.

Känner inte igen kollegan

Rebecca Simonsson, anställd på gymmet/badet, kommer springande med defibrillatorn och syrgasen medan ”blåljusarna” drar upp patientens t-shirt och så kopplar de upp honom till apparaten, samtidigt som Andreas Jonsson spänner fast pocketmasken för att ge syrgas, och Anders Johansson lägger upp patientens ben på sina knän för att skapa högläge. Defibrillatorn ger klartecken, och de skjuter en första serie elstötar.

– Nu börjar du få bättre färg Lasse, och vid ett tillfälle har du puls, men försvinner igen, och vi skjuter en eller två serier till, berättar Jimmy Mattsson. Anders Johansson ber några av dem som på håll betraktar insatsen att flytta på maskinerna så att ambulanspersonalen kan ta sig in och ha plats till förfogande, samt avdelar andra personer att gå ut och leda in ambulansen.

– Senare visade det sig att en av dem bor granne med mig, han blev lite skärrad när han såg att det var jag, säger Lars Kärreman.

Men det är inte ambulansen som är först på plats utan styrkan från brandstationen, som har dragits på ett IVPA-larm.

– Trots att vi känner varandra så väl, registrerar de först inte att det är jag som befinner mig där. Du Lasse, halvsitter upp vid det här laget och det blir lite tumultartat innan styrkan förstår vad som har hänt. Och vid det laget anländer även ambulansen.

Det blev bara svart

Lars Kärreman understryker att han inte fick någon som helst förvarning om vad som var på gång:

– Jag hade inte ont någonstans – det blev bara svart. Jag vet att det hände 13.40, eftersom jag precis innan tittade på klockan och tänkte att det var dags att börja avsluta träningen.

”Blåljusarna” undrar om Lars Kärreman någon gång hörde när de pratade med varandra, men han har inget som helst minne av räddningsinsatsen.

– Jag vaknade till i ambulansen, hörde hur någon pratade med sjukhuset, och bad dem att ringa min fru. Sedan vaknade jag, lugnt och sansat, på akutsalen på Sahlgrenska. Klockan var 14.20 och jag förstod först inte vart tiden tagit vägen. Hur länge var jag väck?, undrar han.
– Uppemot tio minuter, svarar Jimmy Mattsson.
– Ambulansen måste ha kört fort?
– Ja, inget mellanläge gäller när det handlar om hjärtpatienter. Från gymmet till Sahlgrenska tar det, beroende på trafiken, mellan 20 och 30 minuter, förklarar Jimmy Mattsson.

Allt var optimalt

AED
Defibrillatorn, som för flera år sedan införskaffades av ägarna till verksamheten, Svenska Bad, är placerad vid ingången till Vattenpalatset. All personal på badet, samt all fast personal på gymmet, utbildas varje år på att använda den livräddande utrustningen.

Alla är överens om att det var en styrka att vara tre personer från blåljusorganisationer, särskilt eftersom det gällde ett hjärtstopp, och att samarbetet fungerade alldeles förträffligt.

– Vi hittade våra roller direkt; jobbade systematiskt och pratade med varandra, precis som vi gör inom kollektivet på olycksplatser, framhåller Anders Johansson.
– Ja, allt föll sig naturligt, säger Andreas Jonsson.
– Anders och Andreas pekade med hela handen och det fanns inga utrymmen för feltolkningar, understryker Jimmy Mattsson.
– Rebecca ska ha en eloge; för blåljuspersonal är detta vardag, men hon var lugn och sansad och följde instruktionerna, hon löste en stor del av uppgiften, säger Anders Johansson, och får medhåll av de övriga.
– Ja, det var optimalt att drabbas av hjärtstopp just då och där, med optimal personal och utrustning, konstaterar Jimmy Mattsson, som understryker vikten av att defibrillatorn finns på plats.

– Kvaliteten på kompressionerna sjunker när de görs manuellt, eftersom detta tar på krafterna även om man är vältränad och man orkar mindre med tiden, säger han.
– Ja, och det gäller att ta i lagom, inte för lite men heller inte för mycket, förklarar Anders Johansson.
– Jo, det första jag märkte när jag vaknade var att det smärtade i bröstet, och det satt i länge. Läkarna sa att jag skulle vara tacksam för att jag hade ont – det var ett tecken på att ni hade gjort rätt, framhåller Lars Kärreman.

Enorm känsla att rädda någon

Ambulanssjukvårdaren konstaterar att patienten var död en stund, eftersom han varken hade andning eller puls.

– Men, det fanns aktivitet i hjärtat, annars skulle inte defibrillatorn ha kunnat få igång det. Nu vill Lars Kärreman veta hur det känns att lyckas rädda någon till livet på det här sättet.
– Det är ju tack vare er som jag sitter här; ni har gjort ett alldeles fantastiskt jobb och jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet, utbrister han.

– Det känns fantastiskt; det är en enorm känsla att rädda någon. Adrenalinpåslaget var stort – det blir mer påtagligt att göra detta som privatperson, och inte på arbetet, berättar Jimmy Mattsson.

– Även jag hade adrenalinpåslag. Innan jag gick på som badvakt fick jag en mindre debriefing av platschefen Emma och vi som jobbade, inklusive Rebecca, pratade om detta hela kvällen, berättar Andreas Jonsson. Anders Johansson jämför händelsen med situationen vad gäller de kriminella ligorna i Göteborg, där ett stort antal knivskurna och skottskadade människor måste tas om hand.

– När jag tar av mig uniformen klär jag av mig det eländet – men detta tog mentalt på mig. Du Lasse är ju inte kriminell, utan en vanlig människa, som inte själv hade satt dig i en farlig situation. Det var en helt annan upplevelse och jag kom hem med en klump i halsen, och hade ett stort behov av att prata med min familj, säger han.
– Ja, på jobbet släpper man det privata och går in för uppdraget. Vi låser in oss i bilen och väl framme har vi hyfsat klart för oss vad vi ska göra, säger Jimmy Mattsson.

– I jobbet hinner vi förbereda oss mentalt, men det hann vi inte här, konstaterar Andreas Jonsson.
– Fick ni veta att jag mådde bra?, undrar Lars Kärreman.
– Vi visste att du hade puls när du åkte, säger Andreas Jonsson.
– Min fru lämnade blommor på gymmet dagen därpå, och berättade för någon att jag mådde bra, säger Lars Kärreman och berättar att hans barnbarn gick förbi gymmet när räddningsinsatsen pågick.
– Hon tänkte att ”den mannen har samma ben som farfar”. Det berättade hon när hon, tillsammans med sin pappa besökte mig lite senare. Lars Kärreman kände sig frisk, dock såg familjen att han inte mådde så bra. Men efter ett par dagar hade han hämtat sig och en knapp vecka senare var han hemma igen.
– Jag fick börja med sjukgymnastik på en gång, två pass i veckan. Där var många patienter som knappt kunde gå, men man såg hur de blev allt bättre. För min del var dock övningarna väl enkla.

Orsak okänd

Ingen av alla undersökningarna han gick igenom visade något fel, och eftersom både kolesterol- och blodvärden var bra förstod läkaren inte vad stoppet berodde på.

– Enligt sjukgymnasten kan det ha berott på att jag lyfte armarna ovanför huvudet samtidigt som jag höll andan; då får hjärtat inget syre. Det kanske inte är så bra att ta i så hårt när man är 70 år, eller 69 som jag var då.

Självförebråelser

Det är bland annat för att undvika att drabbas av sjukdom på äldre dagar som Lars Kärreman alltid har tränat och skött om hälsan. I yngre dagar spelade han både fot- och handboll, började på Friskis & Svettis när de satte igång här och för tio år sedan sprang han Göteborgsvarvet.

– Jag lyckades klå svärdottern, vilket var det viktigaste, skämtar han och understryker att han inte är någon hälsoprofet, men äter bra mat: helst husmanskost med sallad och så mycket frukt.

– Men jag är en gottegris. Jag har fått en varning, men tänker inte ändra vanorna; man måste ju få leva också. Andreas Jonsson började som deltidsbrandman på dåvarande Lerums räddningstjänst år 2001, och arbetade under denna period även på ett habiliteringsboende för unga människor med funktionsnedsättningar. Han gick ut SMO i januari 2006, och målet att jobba heltid nåddes redan i oktober. Hela tiden har han varit stationerad i Lerum. Jimmy Mattsson arbetar sedan år 2010 som ambulanssjukvårdare; först i Falköping, därefter i Tidaholm och nu i Göteborg. År 2008-2010 gick han det dåvarande Akutoch Ambulansvårdsprogrammet. Dessförinnan arbetade han åtta år på Sahlgrenska sjukhuset som akutvaktmästare, vilka tar emot och transporterar patienter, även från helikopter. Han är utbildad HLR-instruktör och har jobbat extra på Läkartransportens sjuktransporter. Lars Kärreman är pensionerad från arbetet som produktionstekniker och kvalitetssäkrare på Volvo Personbilar i Göteborg – ett arbete som innebar många resor. Han bor i Lerum, nära Vattenpalatset/Actic.

Anders Johansson började på Polishögskolan år 2005 och två år senare var han anställd inom Storgöteborgs polisområde – till en början på radiobilsenheten i city. År 2007 flyttade han över till radiobilsenheten på Hisingen, och har sedan dess arbetat i utsatta förorter – i dag huvudsakligen med narkotika. Innan dess gällde militärtjänst, med placering bl a i Kosovo, samt har han arbetat som (obehörig) lärare. Dock var det, efter hjärtstoppet, svårt att acceptera det skedda och han mådde inte så bra mentalt.

– Jag tänkte bara på det jag drabbats av och förebrådde mig själv – allt ställdes på ända och inget kändes roligt. Efter cirka tre veckor kom tanken att så här kunde han inte ha det; han började springa i det två och en halv kilometer långa elljuspåret på Riddarsten, och under våren tog han upp styrketräningen igen.

– Det kändes inte konstigt alls att komma tillbaka till gymmet, inte ens att träna i maskinen där det hände. Men jag ska inte överbelasta nu, utan går efter Borgskalan, som är en ansträngningsskala.

Minidefibrillator under nyckelbenet

Under nyckelbenet har han nu en så kallad ICD – stor som en tändsticksask – som läser av hjärtat, samt har också en pacemakerfunktion, med elektroder inopererade i hjärtat. Med hjälp av en dator hemma hos Kärremans fjärrövervakas hjärtats rörelser, via 3G-nätet, av sjukhuset.

– Jag var en av de första patienterna på Sahlgrenska som fick denna övervakning, och tekniken testades i somras. Det fungerar så att om något är fel i hjärtat skickar datorn automatiskt ett felmeddelande även till Birgittas telefon – vi måste meddela sjukhuset när vi åker utomlands så att det inte blir tokigt.
– ICD:en är en minidefibrillator, förklarar Jimmy Mattson.
– Ja, det har sagts mig att det känns som en hästspark om den går igång, säger Lars Kärreman som känner att ”manicken” sitter där, utan att den besvärar nämnvärt.
– Dock måste jag vara försiktig med magnetfält, så jag undviker sonens företag, där de punktsvetsar. Det är synd eftersom även jag tycker om att hålla på med detta, men det är ett lågt pris att betala när man fått livet tillbaka.

Kan bli fler träffar

Det är dags att plocka undan och färdas till gymmet för att ta bilder. Efteråt dröjer man sig kvar utanför en stund, byter telefonnummer och småpratar i det vackra höstvädret. Det är inte omöjligt att det blir fler träffar framöver.

Hjärtstopp på gymmet

Andreas Jonsson började som deltidsbrandman på dåvarande Lerums räddningstjänst år 2001, och arbetade under denna period även på ett habiliteringsboende för unga människor med funktionsnedsättningar. Han gick ut SMO i januari 2006, och målet att jobba heltid nåddes redan i oktober. Hela tiden har han varit stationerad i Lerum.

Jimmy Mattsson arbetar sedan år 2010 som ambulanssjukvårdare; först i Falköping, därefter i Tidaholm och nu i Göteborg. År 2008-2010 gick han det dåvarande Akutoch Ambulansvårdsprogrammet. Dessförinnan arbetade han åtta år på Sahlgrenska sjukhuset som akutvaktmästare, vilka tar emot och transporterar patienter, även från helikopter. Han är utbildad HLR-instruktör och har jobbat extra på Läkartransportens sjuktransporter.

Lars Kärreman är pensionerad från arbetet som produktionstekniker och kvalitetssäkrare på Volvo Personbilar i Göteborg – ett arbete som innebar många resor. Han bor i Lerum, nära Vattenpalatset/Actic.

Anders Johansson började på Polishögskolan år 2005 och två år senare var han anställd inom Storgöteborgs polisområde – till en början på radiobilsenheten i city. År 2007 flyttade han över till radiobilsenheten på Hisingen, och har sedan dess arbetat i utsatta förorter – i dag huvudsakligen med narkotika. Innan dess gällde militärtjänst, med placering bl a i Kosovo, samt har han arbetat som (obehörig) lärare.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

TILSAMMANS FÖR ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE

Solen skiner ikapp med de cirka fyrtio deltagare från Sveriges räddningstjänster och MSB som samlats …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *