Hem » Artiklar » Från stenåldern till High tech
Från stenåldern till Hightech
Samtliga räddningsdykare har hjälpt till med konstruktionen av den nya dykbussen, och är glada för att den blev precis som de ville ha den. Allt har genomförts i dialog med Berga Bil El. I skrivande stund har bussen ännu inte varit ute i skarpt läge, men styrkorna är väl inövade på den. I styrka 7, som tar emot SFF:s utsända, ingår Andreas Johansson, Mats Andersson och Per Gyll, som håller till där bak, medan Marcus Kronholm och Urban Stoltz har intagit förarhytten. De flesta är medlemmar i BRF – och allt fler brandmän i RSNV går med i BRF.

Från stenåldern till High tech

Att dykorganisationen i Helsingborg har en egen budget är en del av förklaringen till varför de ligger i framkant här. En annan är den kompetenta och driftiga personalen – Tobias Palm har till exempel utvecklat en fiffig och komfortabel dykväst. Tillsammans med Berga Bil El har personalen också designat en buss som förbättrar arbetsmiljön på många sätt. Därtill har det gamla skyddsrummet på Gåsebäck vattenfyllts och utgör nu en unik övningsmiljö, som även Kustbevakningen begagnar sig av.

När Tobias Palm, i dag styrkeledare och ansvarig för allt det praktiska inom dykeriet, började som brandman på dåvarande Helsingborgs brandförsvar, år 2002, hade han åtta års erfarenhet som deltidsbrandman i Båstad, där han under 15 år drev Båstad Dykcenter. Under vintrarna jobbade han som professionell dykinstruktör i bl.a. Australien och utbildade dykguider samt båtförare i Röda havet. Han förvånades över den låga nivån på utrustningen som räddningsdykarna fick hålla till godo med.

– Det var rena stenåldern, och jag förstod inte varför – tekniken fanns ju. När jag hade varit anställd ett år lämnade Christer Haraldson över det praktiska vad gäller dykeriet, inklusive inköp, till mig. Det är en väldigt bra och tidsbesparande lösning, framhåller han.

Höga krav kostar

Eftersom räddningsdykning är en mycket avancerad form av dykning ställs höga krav på alla professionella räddningsdykare. För att bli godkänd som yrkesverksam räddningsdykare krävs genomgången certifierad utbildning. Sådana yrkesdykskolor finns bl.a. i Göteborg och Stockholm. Att utbilda en brandman till räddningsdykare kostar cirka 120 000 kronor, exklusive lönen. Helsingborgs räddningsdykare kompenseras med cirka 600 kronor extra i månadslön för denna specialisering.

Dykorganisationen i Helsingborg kostar årligen mellan 350 000 och 450 000 kronor, exklusive personalens löner. Samtliga cirka 20 dykare är stationerade på Gåsebäck, och från den 20 maj på Station City. Inom fem minuter från det att ett dyklarm inkommer, när en bil kört har över kajen till exempel, ska de vara i vattnet.

– År 2006 fick vi till en egen budget för dykeriet, och att få på pränt rena fakta, såsom att dräkterna måste bytas ut efter tio år, har visat sig vara en väldigt bra grund för att få den utrustning som krävs, berättar Tobias Palm och betonar att tack vare budgeten kunde utvecklingen mot dagens high tech-utrustning påbörjas.

– Flera andra räddningstjänster, som har haft svårt att motivera kostnaderna för dykeriet, har också börjat använda sig av en egen budget, och även de har lyckats vända skutan, säger han vidare. – Vi är absolut i framkant i dag! När Christer Ängehov började här frågade han mig hur det stod till med dykeriet. Svaret blev ”jag ska vara väldigt ödmjuk; vi är etta i landet, eller i alla fall minst tvåa”, kommenterar Christer Haraldson och framhåller att skillnaden mellan gårdagens och dagens utrustning är milsvid; inte minst detta att dykarnas luft nu tas från ytan, luftpaketet på ryggen är en reserv.

Egendesignad dykväst

För cirka fem år sedan började Tobias Palm utveckla den dykväst som nu har tagits i bruk här.

– Målet var att skapa en funktionell väst i vilken all utrustning finns med från början, så att man slipper hänga på alltihopa – vi har ju bara tre minuter att klä på oss, och tidigare var detta moment stressigt. Samt ska västen också vara skön att jobba i. Nu är vi där och många andra räddningstjänster har varit här och tittat på den; för tio år sedan skulle alla kårer uppfinna hjulet själva, nu delar vi med oss, poängterar han, och berättar att alla som fysiskt har hand om materialet träffas två gånger per år i forumet Räddningsdykare Träff.

– Det är väldigt nyttigt att vi får tillfälle att byta tankar och erfarenheter. Inför arbetet med den nya dykbussen diskuterade vi konceptet här, och nu när den är klar är det många som har fått ta del av grundkonceptet, säger Tobias Palm, som fortfarande fungerar som räddningsdykare:

– Jag älskar att dyka – dykeriet sitter närmast hjärtat – har ungefär 3 000 dyk i kroppen, samt får jag möjligheten att prova utrustningen.

Kran eller lättare luftpaket

Tobias Palm satte igång med vägning av räddningsdykarnas utrustning och fann att bara själva luftpaketet vägde över 30 kilo. För att förbättra arbetsmiljön måste därför endera lättare luftpaket införskaffas, eller så skulle en kran byggas. Det första alternativet valdes, och tio flaskor i kolfiber, till priset av cirka 15 000 kronor styck, köptes. Denna investering rymdes inte inom den ordinarie budgeten, utan medel sköts till.

– Det är mycket pengar och det är därför så få räddningstjänster har dem. Men jag ser det som en investering; många brandmän opererar axlarna och har dåliga ryggar på grund av alla tunga lyft, vilket ju kostar på både för den enskilde brandmannen och arbetsgivaren.

Hur gör vi efter dyket?

Haraldson och Palm började också fundera på om det fanns andra sätt att arbeta på som skulle ge ytterligare bättre arbetsmiljö. De diskuterade med den övriga personalen och kom så småningom på att skenor kunde installeras i taket på den nya dykbussen. Brandmannen Mats Andersson, som de senaste 29 åren har räddningsdykt i Helsingborg, kom på idén att en vinsch skulle kunna fira upp utrustningen. Resultatet är ett både snabbare och mycket mer arbetsmiljövänligt fordon.

– Ingen hade tänkt på hur vi gör efter dyket, men detta skulle fungera, och det var heller ingen komplicerad lösning, poängterar Tobias Palm.

Det gamla fordonet hade hyllor med lösa föremål, vilket hade kunnat bli förödande vid en krock. Därför var det viktigt att den nya bussen skulle få hyllor med lådor i så ingen utrustning ligger löst. En tredelad dykstege i aluminium har ersatt den tunga, långa och otympliga gamla stegen.

– En milstolpe är läsplattorna, som jag tror att vi är först med i landet på räddningsdyksidan. Nu kan vi till exempel zooma in på Googlemaps, och sedan mejla information till polisen om exakt var i Örkelljungasjön vi har sökt, eller bara mejla hem riskbedömning/dykplan, säger Tobias Palm. Den gamla bilen var bra vad gällde måtten, så dessa har behållits, men på grund av området bl.a. runt Örkelljunga behövs fyrhjulsdrift.

– Det var rena turen att Berga Bil El ligger så nära geografiskt, samt att de är intresserade av sådana här projekt, vi har haft ett väldigt gott samarbete, säger Tobias Palm och berättar att när bussen började bli färdig fick dykarna – som alla varit delaktiga i konstruktionen – skriva en lista på ytterligare saker som de ville ha med.

– Det enda som de kom fram till var en vattenkokare, så att varm dryck kan ordnas efter ett dyk. Det känns bra att alla är så nöjda.

Undervattensdrömmen

Tobias Palm och Christer Haraldson hade länge drömt om att fylla skyddsrummet – med en golvyta om över 150 kvadratmeter, komplett med möblerade rum, kök samt toaletter – på Gåsebäcks tomt med vatten för att kunna öva dykning i slutna utrymmen, och därmed till exempel kunna upptäcka brister i säkerheten och utveckla metoder. När det stod klart att stationen ska rivas blev drömmen verklighet och 500 kubikmeter vatten pumpades in.

– Många här är engagerade i övningsverksamheten: Ola Morin och Tomas Göransson för att nämna två, som letar upp okända lokaler där vi får öva verklighetstroget. Men detta är oslagbart, poängterar Tobias Palm.

– Det är väldigt förmånligt att kunna öva på luftfickor i fartyg, och alla räddningstjänster är välkomna hit. I vissa fall kommer hela dykorganisationen hit, medan de som inte har den möjligheten skickar ett mindre antal dykare, säger Christer Haraldson.

Övar med Kustbevakningen

Samarbetsavtalet med Kustbevakningen innebär bl.a. att personal från de respektive organisationerna får vara dykledare för varandras styrkor, vilket annars inte är möjligt eftersom det handlar om statlig respektive kommunal verksamhet.

– Det här ger större möjligheter att få ihop ett helt lag när polisen behöver hjälp med eftersök, tidigare hände det ibland att vi inte kunde ta uppdrag. Vi är givetvis nöjda också över att få tillgång till att öva med deras fartyg; en del av våra dykare har bara dykt i vattnen här i trakten, nu får alla känna på vad en insats på ett fartyg innebär, betonar Tobias Palm.

Lördagen den 14 februari övade en styrka i skyddsrummet tillsammans med tekniker från Kustbevakningen, som också använde sig av en ROV (remote operated vehicle), en fjärrstyrd undervattensfarkost som fungerar ända ner till 250 meters djup, och vars rörelser följs via monitorer i Kustbevakningens fordon.

Övning med Kustbevakningen
Fram till dess att station Gåsebäck rivs kan det vattenfyllda skyddsrummet på tomten användas. Lördagen den 14 februari övade Helsingborgs räddningsdykare tillsammans med tekniker från Kustbevakningen, som också använde sig av en ROV (remote operated vehicle), en fjärrstyrd undervattensfarkost vars rörelser följs via monitorer i Kustbevakningens fordon. Foto: Kustbevakningen

Kredd till cheferna

Tobias Palm
Tobias Palm hade tjänsten som styrkechef i den tidigare organisationen, en titel som den dåvarande chefen införde för att kunna höja lönerna. I RSNV finns inte denna titel, utan nu är han anställd som styrkeledare, men med bibehållen lön. Han ansvarar för det praktiska i dykorganisationen, inklusive inköp och budget, samtidigt som han läser till Räddningsledare B, på Revinge. Under SFF:s besök jobbade han heltid med förberedelserna inför det årliga dykprovet, som utförs i september.

Tobias Palm är en av tre årsprovledare som varje år arbetar heltid sammanlagt en månad med det för alla räddningsdykare årliga dykprovet, vilket genomförs i en simhall i september – under SFF:s besök är han mitt uppe i planeringen. För att provet ska kunna genomföras friställs en styrka och en brandbil, samt två dykarpar per dag. Provet filmas också av säkerhetsdykare, så att man upptäcker om något i rutinerna/tekniken behöver ändras.

– Vi håller på att planera det nu; momenten är förstås hemliga, men lite klurigt kommer det att bli. Förra året fingerade vi ett dyklarm, men stoppade dem utanför porten och förklarade att det gällde ett fartyg till havs. De var tvungna att tänka helt nytt och packa om bilen som ju inte skulle finnas till hands. Det är en utmaning att tänka ett steg till, konstaterar han och framhåller att dykarna nu är fantastiskt duktiga.

– Det är lagkrav på att årsprov ska genomföras och dokumenteras, men på grund av kostnaderna gör inte alla räddningstjänster detta, utan hittar på genvägar. Våra chefer ska ha kredd för att detta görs till punkt och pricka – samt för att de litar på oss vad gäller sådant som egna konstruktioner, poängterar Tobias Palm.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

TILSAMMANS FÖR ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE

Solen skiner ikapp med de cirka fyrtio deltagare från Sveriges räddningstjänster och MSB som samlats …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *