Hem » Artiklar » En viss ökning av skadeutfallet måste accepteras
En viss ökning av skadeutfallet måste accepteras

En viss ökning av skadeutfallet måste accepteras

Tre räddningscentraler opererade tidigare i Stockholms län: RC Norr, RC Stockholm, samt Räddningscentralen Stockholms län (RCSL), som drivs av Södertörns brandförsvarsförbund (SBFF).

Inför driftssättandet av Storstockholms brandförsvarsförbund (SSBF) år 2009, enades SOS Alarm, Trafik Stockholm, samt dåvarande Stockholms brandförsvar respektive Vägverket, om att skapa en gemensam kris- och räddningscentral för hela länet, vilket SBFF motsatte sig. I ett första steg slogs RC Norr och RC Stockholm ihop till Storstockholms Räddningscentral (SSRC) och hela verksamheten förlades till brandstationen i Täby.

Kommunalförbundet brandkåren Attunda (BA) och Nacka kommun var länge med i planeringen av Storstockholms brandförsvar (SSBF), men drog sig ur i ett sent skede. Nacka valde i stället att gå med i SBFF och även BA började senare samarbeta med SBFF, bl a vad gäller larm och ledning. Kvar i SSBF blev de tio kommuner som tidigare ingått dels i Stockholms brandförsvar och dels i Södra Roslagens räddningstjänstförbund (SRB): Danderyd, Lidingö, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Täby, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö och Österåker.

Under flera namn, såsom Samverkanscentralen och Blåljushuset, började det år 2007 planeras en brandstation och ledningscentral för samhällssäkerhet på Lindhagensgatan på Kungsholmen i Stockholm. Produktionskostnaden beräknades till cirka 1,75 miljarder kronor. BRF, och då inte minst den dåvarande sekreteraren i BRF:s Stockholmsavdelning, Jan Isaksson, var starkt kritiska till detta. Detta på grund av flera orsaker, såsom att utryckningstiderna till bl a city och östra Kungsholmen skulle bli längre, samt placeringen så nära Essingeleden – som är en av Sveriges för farligt gods mest trafikerade vägar – och arbetade aktivt för att sätta stopp för planerna. Även länsstyrelsen kritiserade Stockholms stads hantering av riskfrågor i projektet, och bad om ett yttrande från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som i februari 2015 underkände projektet, vilket slutligen lades ner i april 2015.

Fram till november 2007 hade Räddningstjänsten Norrtälje ett avtal med RC Norr. Inför bildandet av SSBF sa Norrtäljes dåvarande räddningschef, Jan Eriksson, till Sirenen (6/2007) att Norrtälje i ett tidigt skede anmälde intresse att medverka i förbundsdiskussionen, men utan att få gehör. Eriksson framhöll i intervjun att ett beroende fanns av samarbete, och ledningens val föll på SBFF. Kommunstyrelsen i Norrtälje, vilken även fungerar som räddningsnämnd, biföll samarbetet, som främst gällde en gemensam larm- och ledningscentral.

SFF har i flera artiklar belyst problematiken med att det i Stockholms län finns två olika larmcentraler. I SFF 4/10 berättade vi om hur en person, morgonen den 13 juli 2010, ringde till SOS Alarm med upplysningen om att det brann i en gräsmatta. (Läs artikleln Bollandet av larm orsak till dödlig utgång). Medlyssning inkom till SSRC cirka 05.19, att det gällde en markbrand i Rumsättra i Norrtälje, varför operatören kopplade samtalet vidare till RCSL. Dessvärre uppstod förvirring gällande ortsnamnet, och vilken kommun det var frågan om, varför samtalet kopplades mellan de två larmcentralerna inte mindre än fem gånger. RCSL larmade slutligen, cirka 05:33, ut styrkan i Norrtälje, vilket betyder en fördröjning på drygt 14 minuter. Vid framkomsten kunde styrkan konstatera att ett uthus brunnit ner, och där påträffades liket av en mansperson.

De dåvarande ansvariga politikerna fick frågan av SFF, i samband med artikeln gällande ovan beskrivna dödsbrand, huruvida de tyckte att det vore önskvärt med en i stället för två larmcentraler i Stockholms län. Såväl Kjell Jansson (M) i Norrtälje som Joakim Larsson (M), i Stockholm ansåg, generellt, att det endast borde finnas en. Medan Anti Avsan (M), i Södertörn var av uppfattningen att det som inträffat i sig inte var ”ett tillräckligt skäl för endast en larmcentral.”

Jan Eriksson sparkades år 2010, efter 18 år som räddningschef. ”Norrtälje har idag en mycket väl fungerande räddningstjänst, men vi har haft olika synsätt på ledning och organisation”, uttryckte dåvarande kommundirektören Sören Karlsson i ett pressmeddelande.

En tid senare tillsattes Lars Anderman, som tidigare arbetat bl a på SBFF. Han slutade dock i december 2014, för att bli vd på Skorstensfejarmästares Riksförbund (SSR).

Norrtälje kommun sa upp avtalet med RCSL gällande larm och ledning, i början av 2011. Dåvarande ordföranden i kommunstyrelsen – och nuvarande mandats oppositionsråd, Kjell Jansson (M), uttryckte i Norrtelje tidning att det ”finns vissa brister.” Enligt Jansson hade flera brandlarm blivit fördröjda under 2010, vilket ”kommunledningen har tagit med i beaktande.” (Av beslutet, redaktionens anmärkning.)

I stället påbörjades ett samarbete, vad gäller larm och ledning, med SSRC. Räddningschefen i Norrtälje ingår därmed i brandchefsberedskapen i SSBF, samt finns ett avtal med SSBF gällande räddningsdykning. Dock fortsätter RCSL alltjämt att hantera automatlarmen.

Norrtälje kommun är till ytan – med en utbredd skärgård – den största kommunen i Stockholms län. År 2013 bodde här cirka 57 000 människor, varav cirka 18 000 i tätorten, 5 000 i Rimbo, 4 500 i Hallstavik, samt knappt 1 200 i Älmsta. Under sommaren ökar antalet människor i kommunen väsentligt.

Heltidsbemanningen i Norrtälje utgörs av ett yttre befäl, en styrkeledare samt fem brandmän (1+1+5). Den sammanlagda minsta beredskapen i Norrtälje kommun utgörs av ett yttre befäl, fem styrkeledare och sexton brandmän. Miniminivån för beredskap uppfylldes till 100 procent under 2013. Utöver minimistyrkan i beredskap finns en ”ambitionsnivå” fastlagd, som innebär ytterligare sammanlagt fem brandmän i beredskap vid de fyra deltidsstationerna. Målet för sagda ambitionsnivå är 75 procent men enligt kommunstyrelsens helårsrapport 2013, uppfylldes den bara under 62 procent av året.

Tidigare fanns även en deltidsstyrka i Norrtälje, som utgjordes av två brandmän (0+2), med en inställelsetid om fem minuter, som bl a självständigt kunde hantera yttre släckning. På grund av besparingskrav togs deltidsstyrkan bort år 2010. Konsekvensanalysen inför denna neddragning genomfördes av SBFF, och har upprättats av Anders Edstam, då stabschef, samt kvalitetssäkrats av Sandra Danielsson, då produktionsstrateg på SBFF.

Brandingenjörerna har studerat insatsrapporterna, där det framgår att deltidsstyrkan i Norrtälje varje år ryckt ut som förstärkning 10 – 15 gånger, vid ett 100-tal tillfällen utgjort begränsad beredskap i tätorten när heltidsstyrkan varit upptagna med pågående insats, samt även vid enstaka tillfällen fungerat ”som egen förstärkningsenhet till övriga kommunen eller samverkande kommuner utan att heltidsstyrkan behöver tas i anspråk och sänka beredskapen. Detta p g a kompetens att hantera räddningstjänstens specialfordon/resurser.”

I analysen konstateras att Norrtälje kommun präglas av långa avstånd, samt att en väsentlig del av olyckorna här inträffar just i centralorten, där det också finns bebyggelse och objekt som ”ställer relativt höga krav på räddningstjänsten vid insats.” Att ta bort deltidsstyrkan ”kommer att få märkbara konsekvenser för organisationen”, framhåller författarna. Vidare konstaterar de att konsekvenserna följaktligen blir att tiden till första förstärkning vid insatser i Norrtälje tätort ökar, att kommunens samlade förmåga till uthållighet och/eller stora insatser minskar, samt att beredskapen för samtliga larm i tätorten minskar.

I alla tre fallen ”kommer avvecklingen att vara kännbar, men det är framförallt den sista punkten som ställer krav på nya arbetssätt och rutiner för att kompensera deltidens avveckling. Med dessa åtgärder vidtagna bedöms ändå räddningstjänstens förmåga som rimlig i förhållande till de risker som råder i kommunen. Därmed inte sagt att förändringen inte får några konsekvenser i form av ökade skador i kommunen. Förändringen innebär en sänkning av ambitionsnivån avseende skydd i form av kommunens räddningstjänst, och då måste även en viss ökning av skadeutfallet accepteras”, yttras det.

Samt att ”sammanfattningsvis bedöms konsekvensen som acceptabel, dock med risken för storbrand i trästaden i minnet. Givetvis är inte deltidens existens en garanti mot storbränder i Norrtälje, men möjligheten att hantera sådan minskar utan den.”

I analysen framhålls att om deltidsstyrkan avvecklas blir följden, när två samtidiga händelser inträffar, endera att heltidsstyrkan måste brytas från det pågående uppdraget, eller så ska i första hand styrkan i Rimbo, som har en insatstid om 20 – 25 minuter till centrala Norrtälje, larmas ut. ”En sådan fördröjning motsvarar i samhällsekonomiska termer en kostnadsökning på i storleksordningen en halv miljon vid en brand i en byggnad (enligt Räddningsverkets modell för beräkning av samhällskostnader i förhållande till insatstider). Med den fördelning av insatser som kan förväntas skulle i sådant fall avvecklingen resultera i samhällskostnader på ca en miljon kronor per år.”

Vidare betonas att ”siffrorna stöder uppfattningen att det är orimligt att en tätort som Norrtälje både avseende storlek och de risker som finns inte ska ha tillgång till räddningstjänst mer än undantagsvis. Alltså måste rutiner förändras för att kompensera den försämring som avvecklingen av deltiden i Norrtälje innebär.”

En av åtgärderna som föreslås är ”taktiska förflyttningar” till tätorten av andra, hela eller delar av styrkor, där Rimbo geografiskt är det ”mest tänkbara alternativet.” Förvisso minskar beredskapen just i Rimbo, konstateras det, ”men sannolikheten för ett larm i Norrtälje är väsentligt större än i Rimbo.” Det framhålls även att dessa ”taktiska förflyttningar” givetvis kommer att kosta en del pengar. ”Hur en ökad larmfrekvens på Rimbostationen påverkar möjlighet till rekrytering och relation till huvudarbetsgivare är inte utrett”, tillstås det.

Slutsat sen av konsekvensanalysen, blir enligt författarna följande: ”Det är genomförbart att avveckla deltidsstyrkan vid Norrtäljestationen. Förändringen kommer att vara märkbar och innebär att Räddningstjänsten i Norrtälje får ett ökat beroende av sina grannar samt att rutiner och arbetssätt måste ses över för att nå en acceptabel lösning.”

Länsstyrelsen i Stockholms län, yttrade, år 2009, att denna neddragning ”var olycklig men acceptabel”, men förutsatte dock att ”enskildas förmåga att hantera olyckor aktivt” skulle ökas av kommunen. Vidare ansåg länsstyrelsen att kommunen borde effektivisera användningen av befintlig personal. Närmare uppgifter om hur dessa åtgärder kunde genomföras framgick inte av yttrandet. Länsstyrelsen avsåg dock att i sin tillsyn särskilt följa upp kommunens arbete avseende stärkandet av enskildas förmåga.

Norrtälje kommuns nuvarande handlingsprogram, som antogs år 2012, framtogs i samarbete med Brandkåren Attunda och Södertörns brandförsvarsförbund. Visionen är att ”ingen kvinna, man, flicka eller pojke ska omkomma eller skadas allvarligt till följd av brand.”

Antalet döda och svårt skadade personer till följd av bränder i byggnader ”ska minskas med minst en tredjedel till år 2020”, slås det fast.

Allt fler människor flyttar in till kommunen, framhålls det i handlingsprogrammet. ”Andelen seniorer i kommunen ökar likaså ökar andelen äldre människor som bor kvar hemma högre upp i åldrarna. Allt fler människor permanentar sitt boende i sina fritidsfastigheter. Risken för olyckor i områden dit räddningstjänsten har längre insatstider ökar”, konstateras det.

Ungefär 600 uppdrag utförs varje år, av Räddningstjänsten Norrtälje, varav 60 procent är av den omfattningen att nödläget motsvarar kravet på räddningsinsats enligt Lagen om skydd mot olyckor (LSO). Vidare, enligt handlingsprogrammet, inträffar det inom kommunen bränder i byggnader i snitt vart femte dygn. Under de 4 åren 2007-2010 dog sammanlagt 5 personer i bränder i byggnader – statistiskt räknat i snitt 1,25 person per år. 2 dog på detta sätt under 2011, samt dog 3 människor 2012 respektive 2013. Under perioden 2007-2013 har alltså sammanlagt 13 människor inom Norrtälje kommun dött till följd av bränder i byggnader. Sammanlagt dog 19 människor i bränder dessa år.

Källa: Haverikommissionens Slutrapport RO 2015:01. (diarienr O-09/13). Den kan laddas ner här: (http://www.havkom.se/virtupload/reports/RO2015_01_1.pdf),
Södertörns brandförsvarsförbund ”Konsekvensanalys – nedläggning av Norrtälje deltidsstyrka”, Räddningstjänsten Norrtäljes handlingsprogram 2012-2014, samt Storstockholms Brandförsvar: Ekonomisk analys (Ernst & Young, 2011).

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

HISTORISKT MÖTE I BRYSSEL

Efter många års arbete kom dagen då EFFUA blev inbjudna till Europa kommissionen. Ibland krävs …