Hem » Artiklar » Den värsta dagen!
Den värsta dagen!
Måndagen den 4 augusti 2014 är det runt 30 grader varmt och så höga brandriskvärden har aldrig tidigare uppmätts i Sverige. Branden skapar en egen vind; som värst blåser det 30 meter i sekunden. Mellan 11.30 och 16.30 sprider sig branden 6 400 meter. Mellan 16.30 och 17.30 sprider sig branden 4 400 meter. Foto: Kustbevakningen

Den värsta dagen!

Mats Körner, vakthavande brandingenjör på Storstockholms brandförsvar, kan efter 40 yrkesverksamma år gå i pension om han vill, men eftersom jobbet är så roligt stannar han kvar. Han har en enorm respekt för brandmän och är glad och stolt över att få jobba med dem.

När han, som den åttonde räddningsledaren i ordningen, anländer till Ramnäs måndagen den 4 augusti 2014 – som ska komma att bli skogsbrandens värsta dag – är allt ett enda kaos. Mats Körner lyckas skapa en fungerande ledningsstruktur, men utsätts för den ena prövningen efter den andra – snart står det klart att om branden fortsätter att eskalera i samma fart kan hela Norberg vara borta under kvällen. Under cirka tolv timmar tvingas han fatta sådana mycket svåra beslut som förmodligen ingen annan räddningsledare har gjort i Sverige på så kort tid.

Mats Körner tjänstgör som vakthavande brandingenjör (VBI) på Storstockholms brandförsvar (SSBF). Detta innebär att han kallas ut som yttre räddningsledare både under insatser som berör fler än en brandstation och under speciella insatser gällande juridiskt svårtolkade situationer – såsom gas, bomb och SPISlarm (Självmordsprevention i Stockholms län). Han tjänstgör också som biträdande chef för SSBF:s yttre ledningsorganisation, medan kollegan Göran Svensson är ordinarie chef här.

En förmiddag, efter att ha arbetat nattskiftet, besöker han SFF:s redaktion, som är inhyst i BRF:s kansli i Johanneshov, för att berätta lite om sin 40 år långa karriär inom räddningstjänsten. På väg till en lunchrestaurang blir det tydligt att för honom är många platser i Stockholmsområdet en påminnelse om de räddningsinsatser han varit med om – när Globen tornar upp sig dras hans blick automatiskt mot toppen av den 130 meter över havet höga ”golfbollen”.

– Vid midnatt på påskaftonen i år lyckas en berusad man, via Skyviews räls, klättra upp på toppen, och jag kallar tillsammans med distriktets brandstation Farsta hit länets höghöjdsgrupp från Tyresö brandstation. Styrkan tar sig upp i en av de två kabinerna och sätter en sele på honom. I blåsten tvingas de åka ner med öppna kabin dörrar, men mannen kommer ner helskinnad om än starkt nedkyld. Innan dess var det en dramatisk och riskfylld situation – om mannen hade tagit sats och kastat sig från taket hade han inte trillat rakt ner utan hade kunnat hamna varsomhelst runt Globen; på torget eller på Nynäsvägen till exempel. Därmed fanns risken att han skulle ramma en annan människa eller en bil, vilket hade blivit ödesdigert. Jag var inte i tanken förberedd på den situationen, och det var en utmaning att lösa detta på bästa möjliga sätt.

Kapat fullsatt plan

När SFF ber Mats Körner att lista de tre mest utmanande insatserna han varit med om under dessa 40 år är det inte tu tal om vilken som hamnar på första plats – skogsbranden i Västmanland/Dalarna – men sedan blir det svårt eftersom det fi nns så mycket att välja emellan: trafik och flygolyckor med många döda, samt givetvis alla bränder. Efter en stunds funderande utnämner han en fl ygplanskapning som nummer två.

– När Sovjetunionen hade börjat falla sönder hände det ett antal gånger att inrikesplan kapades av personer som förde fram vissa krav där de landade. År 1979 kapade en man ett fullsatt plan och krävde att få landa på Arlanda. Han hade både vapen och sprängmedel ombord – det var en svår situation och en utmaning eftersom det inte fanns några insatsplaner för detta. Polisen, som förhandlade med kaparen, lyckades få honom att släppa passagerarna. Det var hjärtskärande att se i vilken dålig kondition de befann sig i; deras handbagage bestod av avsågade plastdunkar med snören och liknande, de hade inte ätit på länge, och de förstod inte var de befann sig. Det hela gick lyckligtvis bra, så småningom gav kaparen upp och överlämnade sig till de svenska myndigheterna.

På tredje plats kommer den otäcka olyckan då Linjeflygs plan, under inflygningen till Bromma, störtade på en parkeringsplats i bostadsområdet Kälvesta, år 1977. Då jobbade han som brandman.

– De 22 människorna som var ombord dog direkt. Kroppsdelar spreds överallt och vi fick order om att plocka ihop respektive persons kvarlevor och lägga dem i en säck. Det var ju helt absurt att kräva av oss brandmän att vi skulle kunna avgöra vad som hörde ihop med vem, och det gällde att kunna distansera sig till allt detta. Visserligen pratade vi med var andra efteråt, men på den tiden fanns ingen debreafing.

Släktens enda tekniker

Det var år 1975 som han för första gången drog på sig larmstället, då som vikarierande heltidsbrandman i Solna/Sundbyberg.

– Jag kan inte förklara varför, men det var aldrig frågan om något annat yrke för min del. Frågar man min mamma säger hon att jag alltid haft det i mig.

Men, jag är den enda teknikern i släkten, alla andra är humanister; pappa var rektor på Norra Latin. Han avancerade snart till ordinarie brandman, och samtidigt med detta läste han in gymnasiet. Samt gjorde han lumpen som kustjägare.

– Hela livet har jag velat lära mig så mycket som möjligt av mina erfarenheter för att utvecklas. Skulle lumpen göras skulle det göras ordentligt och kustjägare var det mest krävande.

Efter att ha sökt befälsutbildningar och antagits till såväl brandingenjörsutbildningen som den till heltidsbrandförman, föll valet på ingenjören.

– Jag började där år 1981, men vickade både som förman och brandmästare i Solna, innan jag var färdig brandingenjör 1983. Då var denna utbildning eftergymnasial, och endast 30 personer togs in vartannat år. 1986 gjordes den om till en högskoleutbildning, som i dag är 3,5 år lång och ges i både Lund och Luleå.

– Det är bra att det har skapats en akademisk utbildning, som för vilken civilingenjör som helst, och att statusen på yrket har höjts, men det gynnar inte oss ”långvägare”, konstaterar han och framhåller så att det är märkligt att så många inom räddningstjänsten inte är fackligt anslutna i dag.

– För min del är det en självklarhet att vara med i facket och så har det varit från början. I dag är jag ansluten till Sveriges Ingenjörer (SI).

Tredje man in

Mats Körner började tjänstgöra som brandingenjör på dåvarande Räddningstjänsten JärfällaUpplands Bro, och fortsatte med det fram till dess att förbundet Brandkåren Attunda bildades, år 1997. Här arbetade han förebyggande några år, men de senaste 25 åren har han främst ägnat sig åt den operativa verksamheten. Samt tjänstgjorde som en av Christer Ängehovs – nu chef på Räddningstjänsten Skåne Nordväst – två ställföreträdande brandchefer på Attunda. En tjänst som ordinarie räddningschef har dock aldrig lockat.

– Jag är bara inte sådan som person att jag skulle kunna stå inför personalen och säga att nu har politikerna bestämt att vi ska spara, så vi måste skära i styrkorna, eller något liknande – det finns bara inte i mig.

Inför bildandet av Storstockholms brandförsvar var Mats Körner tredje man in – efter Jan Wisén och Christer Ängehov – från de norra kommunerna.

– Christer gick dit i januari 2007, och jag följde efter honom bara några månader senare. Anledningen till att det var så snabba puckar var att Göran Svensson och jag fick i grunduppdrag att för det nya förbundet samordna tekniken och taktiken för den inre och yttre ledningen. Det var kul och krävande; jag lärde mig väldigt mycket.

Utryckning och utbildning

På SSBF är en VBI i tjänst dygnet runt, årets alla dagar. Målet är att det ska finnas sammanlagt åtta VBI och två som kan lösa av. Då ska hälften av arbetstiden utgöras av utryckning, och resten gå till andra uppgifter. För Mats Körners del handlar detta om ansvar för utryckning och utbildning av högre befäl, samt har han ett administrationsansvar.

– Då vi bara är sju för tillfället blir övrig verksamhet, utöver utryckningsverksamheten, lidande. Men det är inte bara av ondo att vara färre eftersom det är lättare att följa rutinerna då.

– Den som har gått MSB:s befälsutbildning och är intresserad av att jobba med ledning genomgår först SSBF:s interna utbildning till räddningsledare.

– För att komma ifråga ska man kunna delta i alla insatser här, och kunna samverka med polisen. Vi är ett gäng som utvärderar deltagarna och de som vi tycker håller måttet får möjligheten till en befälstjänst i förbundet. Vi måste få in unga människor eftersom vi som jobbar nu alla är till åren. Ett av problemen är att de yngre inte stannar så länge, de vill prova att jobba på andra brandförsvar; att ha den här utbildningen på sitt CV är inte dumt.

I dagarna internutbildas två brand ingenjörer, som förhoppningsvis ska vara på plats till sommarsemestrarna. Samt väntar mer arbete i och med Attundas kommande anslutning till Storstockholms räddningscentral (SSRC).

– Detta innebär att Attunda nu ska arbeta utifrån vårt ledningssystem, och det är bland annat jag som ska utbilda deras befäl i att leda insatser.

Enorm respekt för brandmän

Själv har han vid flera tillfällen fått erbjudanden från den privata marknaden, men inte nappat.

– Det här är mycket roligare, och mer utmanande. Jag vet aldrig vad som väntar när jag går till jobbet, samt handlar det om skifttjänstgöring. Jag kan gå i pension om jag vill, men eftersom jobbet är så roligt stannar jag kvar. Jag har en enorm respekt för brandmän och är glad och stolt över att få jobba med dem.

Samtliga VBI är placerade på Johannes brandstation, varifrån även SSBF:s citystyrka utgår.

– För det mesta är jag först nere i köket på morgnarna, och fixar kaffe. Killarna vet var jag brukar sitta, och en morgon nyss hade dessa skämtsamma personer placerat en leksaksdinosaurie på den platsen, så kanske jag ska börja fundera på pensionen i alla fall, säger han med ett skratt.

Stockholm – en schweizerost

Mats Körner och Göran Svensson fungerar som ”kittet” mellan enheten för den yttre ledningen och den förebyggande verksamheten på SSBF.

– Göran och jag ser till att riskhanteringssidan (den förebyggande avdelningen) får den kunskap som vi på räddningssidan ser behövs för att kunna genomföra en bra och säker insats. Samtidigt ger risksidan oss kunskaper bland annat gällande konstruktioner och inbyggt brandskydd som finns i olika byggnationer. Det handlar bland annat om objekt under jord vilket det finns mer av här än i andra svenska städer. Vi har bland annat tunnelbana, stadsgasnät och inte minst försörjningstunnlar, ja Stockholms underjord är som en schweizerost, tillstår han.

Ett problem är att det fortfarande inte finns täckning för Rakel överallt, vilket bl a gäller några tunnlar samt en mängd parkeringsgarage. Däremot fungerar Rakel i tunnelbanan sedan SL förbättrat täckningen här.

– Det finns hjälpmedel som Rakels repeatersystem, men där är luckor. I vissa fall är det också användaren som inte har tillräcklig kunskap; alla kan basfunktionerna men däremot inte alla finesser.

– Det är viktigt att riskhanteringsenheten får vara med från början när det byggs nytt – sedan är det ju för sent. Själv åker jag och testar informationen – som risksidan tar fram och som matas in i våra datorer – i olika byggnader, för att stödet ska vara så bra som möjligt den dagen det behövs.

Ledning värd namnet

SSBF har planer för alla slags räddningsinsatser gällande objekt/situationer som är speciella för en huvudstad: ambassader, statsbesök, demonstrationer, och alla fartyg som kommer hit på sommaren.

– Ibland måste brandstationernas placering ändras och sådant som nya utryckningsvägar planeras. Här underlättas arbetet av att vi har ett bra kontaktnät med representanter för polisen och Stockholms stad. Detta är viktigt inte minst under större fotbollsmatcher. Igår kväll spelade AIK och Göteborg mot varandra på Friends arena. Då var våra interna ”ögon” samverkanspersonerna där – på SSBF finns ett antal sådana som tar med sig sina väskor och datorer och pluggar in sig; telefonnummer och annat finns redan färdigt i ledningsrummet där.

Med anledning av den senare tidens många attentat mot flyktingboenden har larmplanen höjts, och även detta faller under Mats Körners ansvar.

– Vid ett larm om rökutveckling är den vanliga rutinen att en station dras, men när det handlar ett flyktingboende dras två stationer och en befälsnivå direkt. Bara i natt hade vi två tillbud på flyktingboenden, säger han och förklarar att en färdig plan finns även i den händelse att det skulle inträffa något på Centralen, dit de flesta flyktingarna anländer.

– Ibland händer flera saker på en gång, men detta är ”vardagsfrågor” och det flyter, även om övningar kanske måste ställas in. Men så är också SSBF:s ledning en ledning värd namnet.

Fel position försenar

Det ska i allra högsta grad visa sig att branden, som börjar torsdagen den 31 juli på ett hygge öster om Seglingsberg i Surahammars kommun, inte är någon ”vardagsfråga”. Enligt den olycksutredning som har genomförts av Nerikes Brandkår (NB), upptäcker en skogsmaskinförare, som bereder ett kalhygge nordost om Seglingsberg, att det brinner bakom maskinen. Larmet inkommer till SOS Alarm 13.29, och mannen beräknar att brandområdet mäter cirka 30 gånger 30 meter.

Mälardalens Brand- och räddningsförbund (MBR) får larmet 13.31, gällande skogsbrand vid Stora Gräsgården. Inre befäl (IB) på MBR säger till larmoperatören att larma efter larmplan för skogsbrand, vilket innebär deltidsstyrkorna i Surahammar respektive Virsbo. Insatsledaren utgår från Västerås, samt åker även Brandingenjör i Beredskap (BIB), trots att denne inte har larmats ut. Sammanlagt åker två släckbilar, en tankbil, samt alltså två förstainsatspersoner (FIP) i varsin bil.

Någon egentlig adress anges inte i larmet – uppringarens position sätts ut på kartan och skickas vidare till dem som är på väg, samt till kartan inne hos IB. Strax efter larmet ändrar, av okänd anledning, en larmoperatör på SOS Alarm brandpositionen till cirka 500 meter söder om den första – korrekta – positionen, varefter IB anger denna i den LUPPkarta som används på räddningscentralen.

Detta innebär att styrkorna hamnar fel. Misstaget upptäcks först efter cirka en halvtimme, på SOS Alarm, och larmoperatören flyttar tillbaka positionen, men utan att meddela räddningstjänsten detta. När BIB, som ligger lite efter de övriga, hör radiotrafiken väljer han rätt vägar och kan möta upp skogsmaskinföraren. Men släckinsatsen försenas med cirka 40 minuter.

Branden eskalerar

När klockan är cirka 14.30 brinner det inte bara på hygget utan även kraftigt intill skogsvägen – i en cirka 40 meter lång grotvälta, bestående av spill från avverkningen, såsom grenar och trädtoppar. Branden sprider sig vidare till skogen bakom vältan.

Att det blåser en hård sydvästlig vind gör det, på grund av strålningsvärmen, svårt för styrkorna att ta sig förbi. Branden eskalerar och fler resurser skickas hit, från flera håll. I praktiken arbetar man dock som om det handlar om två olika insatser, med bakre ledningsstöd på såväl räddningscentralen i Västerås som i Sala – respektive räddningsledare har ingen kontakt med varandras styrkor.

Branden i Västmanland
På torsdagseftermiddagen den 31 juli börjar det brinna på ett hygge öster om Seglingsberg i Surahammars kommun. Det blåser en hård sydvästlig vind och det är snustorrt i marken. Snart brinner det även kraftigt intill skogsvägen – i en cirka 40 meter lång grotvälta, bestående av spill från avverkningen. Därefter sprider sig branden vidare till skogen bakom vältan. Foto: Mälardalens Brand- och Räddningsförbund

Hjälp med ledning

På fredagen den 1 augusti sliter brandmännen hårt med att bygga upp och hålla begränsningslinjerna, men det börjar tryta med material såsom brandslang. Frivilligorganisationer ser till att mat och vätska kommer till underhållsstationerna, men det är svårt att få ut detta till alla styrkor.

Under dagen kommer ytterligare resurser på plats. Bland dem kan nämnas tre helikoptrar dels från Försvarsmakten, dels från privata aktörer, MSB:s nationella förstärkningsresurs, vilken utgörs av en skogsbranddepå i Ludvika, skogsbolag med personal och skogsmaskiner, samt en tankbil från SSBF. Från Rättvik kommer en ledningsbuss med en operatör, samt ber Räddningstjänsten SalaHeby nu SSBF om hjälp med yttre ledning.

– Beroende på att det är mitt i sommaren är vi endast fyra vakthavande brandingenjörer i tjänst – en i varje grupp – och medan en av oss åker dit upprättar vi andra två en organisation på SSBF. Vi följer förloppet och vet att det eskalerar. När Göran Svensson, som jag anser är en av landets mest rutinerade räddningsledare, ger sig dit tänker jag att han löser det där. Men, han går på semester direkt efter sin insats så jag får inget tillfälle att prata med honom, berättar Mats Körner.

På söndagskvällen, den 3 augusti, ringer den operative chefen på Storstockholms räddningscentral (SSRC) – på uppdrag av brandchefen i beredskap – och meddelar att Mats Körner ska vara beredd att ta över som räddningsledare i Västmanland klockan 13.00 följande dag.

– Helst ska jag ”ro hem det, eftersom det har hållit på så länge”, yttrar han. Jag får givetvis inte neka en kommendering, men framhåller att jag ska jobba måndag natt. ”Bekymra dig inte om det”, blir svaret. Jag funderar på vad jag kan om skogsbränder, egentligen. Utöver de uppgifter vi har själva läser jag också in mig på mediernas rapporter.

”Hur ska jag hantera detta?!?”

På måndagsmorgonen hämtar Mats Körner en bil på Johannes. Han är mentalt förberedd, och åker i så god tid att han ska hinna gå parallellt med den tidigare räddningsledaren, för att få en lägesbild. Under färden får han beskedet att hans delegation gällande räddningsledning har snabbehandlats av cheferna i Räddningstjänsten SalaHeby respektive MBR.

– När jag närmar mig Västerås är det första jag ser en helikopter med vattenbyttor, och därefter blir all rök synlig. Strax innan Ramnäs ser det ut som en krigsplats, med massor av fordon.

Strategiskt sett är Ramnäs idealiskt som ledningsplats – eftersom branden befi nner sig framför orten är det rökfritt här. På grund av att ledningsbussen från Rättvik har körts så hårt går dess elverk sönder och under måndagsförmiddagen har den yttre ledningen flyttat in i Ramnäs Hotell och Konferens. Hit anländer Mats Körner strax innan tolv.

– Utifrån en stabsarbetsplan är ansvarsfördelningen i mina ögon bristfällig, sektorerna är oklara och det finns ingen enhetlig dokumentation. Så har det också varit sju räddningsledare innan mig, berättar han och förklarar att överlämningen från den avgående räddningsledaren görs på cirka 15 minuter.

– Jag hade förväntat mig minst en timme. Trycket på räddningsledaren är enormt; saker händer hela tiden, resurser ska fördelas, samordning måste ske och information ska både tas emot och ges.

– När jag ser hela bilden har jag bara en tanke i huvudet: ”HUR SKA JAG HANTERA DETTA?!?”. Under de tolv timmar jag kommer att ansvara för insatsen försöker jag få ordning och reda på något som vi aldrig tidigare har upplevt i det här landet, och som vi förmodligen, i närtid, aldrig kommer att uppleva igen.

Vänner för livet

Men det finns ljus i tunneln; en person som han har ett mycket stort förtroende för, Jonathan Ahdrian – till vardags yttre befäl på Räddningstjänsten Gotland – är närmaste befäl under honom.

– Vi känner varandra via utbildningar och liknande, men detta är första gången vi ska jobba ihop. Vi fi nner varandra och det är en stor trygghet att han har rollen som skadeplatschef. Vi sätter också ribban rätt högt.

På ledningsplatsen kommer och går människor – vilkas identitet Mats Körner inte alltid känner till – lite hur som helst. – Plötsligt ropar någon i en sektor att ett tåg kommer; det är så mycket rök att det inte syns förrän det är helt nära. Jag blir förvånad över att Trafi kverket inte har kommit på tanken att bryta all tågtrafi k – detta är förstås livsfarligt. Jag pratar med verket och de åtgärdar detta.

En av Ahdrians första uppgifter blir att se till att polisen spärrar av ledningsplatsen, samt att alla här märker ut sig, därefter att med polisen spärra av skade området. Inga får längre köra in i området, men däremot gärna ut ur det. Körner förklarar också för Ahdrian att med all respekt för honom måste han riva upp allt.

– Det primära målet är att inga människor ska skadas. Jag är här för att fatta beslut och jag kan inte jobba i denna röra utan måste ha ordning och reda – beslutsandrum för mig själv. Sekundärbeslut är inte mitt bord, vilket Jonathan förstår direkt. Han tänker på det praktiska och jag på ledningssystemet – vårt teamwork är fantastiskt och det vi går igenom tillsammans den här dagen gör oss till vänner för livet.

Bygger ledningscentral

Inom SSBF finns vanligen en skadeplatschef ute på olycksplatsen, men det fungerar inte här eftersom avståndet därifrån till ledningsplatsen är cirka 7,5 mil.

– I teorin finns ett antal resurser, men i praktiken fungerar det inte, jag kan inte bolla inåt eller bakåt, utan måste hantera allt själv, så jag får helt enkelt bygga en ledningscentral.

Nu skissar han snabbt upp ett schema med fyra områden. Fyra sektorchefer utses inne på ledningsplatsen, som har kontakt med fyra sektorchefer därute – så att det hela tiden är samma personer som kommunicerar med varandra. De inre cheferna informerar i sin tur skadeplatschefen, som pratar med räddningsledaren.

– På det här sättet kan brandbefälen ägna sig åt en sak i taget. De har också en och samma karta framför sig, så de lär känna sitt område. Detta skapar snabb kontakt och bättre information, så att det blir möjligt för mig att styra. Många säger också att de tycker att det är jätteskönt. De kan ställa frågan ”hur ser det ut hos dig, har du dricka?”, till exempel, och eftersom de får svar direkt kan de släppa just den saken.

Men, allt går inte friktionsfritt; detta att alla ska fatta beslut i sina respektive områden ifrågasätts av vissa. Det förekommer yttranden som ”varför ska en stockholmare komma hit och bestämma?”. När Jonathan Ahdrian rapporterar att en sektorchef inte håller måttet – informationen därifrån är för dålig – måste det obekväma beslutet tas att lyfta bort denne.

– Jonatan föreslår en kille som han har stort förtroende för och som han vet kan axla rollen, samt att personen ifråga lämpligt nog fi nns tillgänglig på brytpunkt. Jag svarar bara ”ta dit honom så att det fungerar”, det fi nns ingen tid att förlora.

Som person är Mats Körner en vän av ordning, tillika ytterst lugn. Under dessa timmar är det någon som yttrar ”det gör inget om du blir LITE nervös.”.

– Men ett litet adrenalinpåslag har jag faktiskt – jag har aldrig tidigare brottats med något liknande – och en gång fräser jag till i ledningsrummet. Senare påpekade någon att då blev det tyst.

Spärra av sjöarna!

På grund av att räddningstjänsterna och Försvarsmakten inte arbetar med samma kartmaterial vattenbombar deras helikoptrar olyckligt delvis på fel ställen. Begäran har redan gjorts om vattenbombplan från Italien och Frankrike – vilket MSB ansvarar för – och räddningsledaren informeras om att planen kommer att landa här under dagen.

– Ingen har förberett sådant som bränsle och logi för besättningarna, och nu frågar MSB ”kan du lösa det här?”. Från den italienska besättningen kommer också kravet att innan de börjar vattenbomba måste en garanti lämnas att inga människor; simmande eller ombord på båtar eller andra fl ytetyg fi nns i sjöarna. Det är inte helt enkelt att kommunicera på engelska med de italienska piloterna, men lyckligtvis pratar en kvinna i frivilliggruppen lite italienska.

Han har inte haft en tanke på att spärra av sjöarna, men det är bara att sätta igång och begära båtar från alla håll. Denna uppgift lämnas till polisen, som bland annat lånar sådana av privatpersoner.

– Jag vill ha bort själva utförandet från bordet – det är inte min sak att avgöra vilka båtar som ska användas, det är logistik, som visserligen heter duga, men som måste lösas. Men, alla bollar frågorna, om kostnaderna till exempel, uppåt, och som räddningsledare får jag ta emot bollarna. Allt är fi xat till fem, sex på eftermiddagen.

Information ges att besättningen ämnar använda vätmedel för att minska ytspänningen, vilket Mats Körner inte motsätter sig. Just då har han inte en tanke på att vätmedel, som bl a innehåller fosfater, kan förstöra grundvattnet. Men, lyckligtvis fäster Jonatan Ahdrian hans uppmärksamhet på detta.

– Han säger ”tänk om det finns fiskodlingar och annat som förstörs?”, och kollar så med miljöoch hälsoförvaltningen. Där skriker de ”nej!” i högan sky.

Mats Körner berömmer även Försvarsmakten, som gör ett jättejobb.

– De bygger allt underhåll såsom våra bensinstationer, samt fungerar de som fl ygcentral för helikoptertrafi ken – de driftar själva hela uppställningsplatsen samt teknikerna. Jag lägger mig inte i det alls, och det blir mindre problem när jag har lämnat över till dem – då går det rätt väg.

Rakelnätet i området klarar inte belastningen samt är täckningen bristfällig. Därtill brinner en Rakelmast ner och stora delar av kommunikationen får en tid skötas med mobiltelefoner.

Assistent blir räddningen

På SSBF är det rutin att en ledningsoperatör alltid följer den bakre ledningen och dokumenterar vad som sker på ledningsplatsen – det vill säga alla beslut som räddningsledaren fattar. Detta beroende på den oerhörda vikten av att kunna se när i tiden beslut har fattats. I brist på detta stöd och alltför väl vetande att han själv inte hinner anteckna något, vänder sig Mats Körner till Mirja Gångare, i FRG (Frivillig resursgrupp) i Västerås, vilken samtidigt som han anländer börjar sitt första skift som stabsassistent i Ramnäs.

– Jag frågar om hon är bra på att skriva, och när svaret blir jakande ber jag henne att följa mig hack i häl och skriva ner vartenda ord jag yttrar. Invändningen kommer att hon inte förstår allt jag säger, men jag förklarar att det inte spelar någon roll,bara det finns på pränt. Jag förstår redan från början att detta kommer att bli kontroversiellt, och det visar sig vara något av det bästa jag gjort att få allt dokumenterarat – och Mirja gör ett jättejobb! Stabsassistenten är också den som ser till att Mats Körner får mat under de kommande timmarna.

– Vad jag trycker i mig vet jag inte, det står en kopp kaffe och en tallrik med något i min hörna; jag tar en tugga och så kommer något emellan, men jag vet att jag måste få energi för att orka. Samt dricker jag mycket vatten.

De boende i Gammelby evakueras.
De boende i Gammelby evakueras, och det är räddningsledaren som förbereder polis och kommun på vad som måste göras. Foto: Andreas Karlsson

Prata med pressen

Förbud har införts gällande all annan flygtrafik än den som arbetar med branden. Men medier skickar upp drönare för att få bilder – och eftersom risken finns att små helikoptrar kan förstöras av drönare tvingas man ta bort dessa helikoptrar. Mats Körner inför ett strikt schema för presskonferenser: en gång per 90 minuter, mellan 5 och 10 minuter. Mirja Gångare håller reda på tiderna.

– Man måste prata med pressen, men på det här sättet är det jag som har initiativet. Jag förklarar att detta är den enda tiden jag kan avvara, och ber dem att inte upprepa redan tidigare ställda frågor, vilket de respekterar, det lönar sig bra att vara tydlig. Sent på kvällen kommer representanter från utländsk press, BBC eller Sky. Jag förbereder mig för att prata om detta på engelska, men de missar tiden, så den som tar över efter mig får göra detta.

Norberg kan försvinna!

Annie Johansson, skogsbrandsexpert på Kyllesjö Skog, har själv hört av sig till brandchefen i SalaHeby med ett erbjudande om sina tjänster, och hon har varit på plats sedan söndagsmorgonen. Hennes prognoser för brandspridningen är en omistlig hjälp.

– Hon flyger med Kustbevakningens flygplan, som är utrustade med IRkameror, och kan gå ännu högre än Försvarsmaktens helikoptrar. Med vanliga kameror hade det bara synts rök på bilderna, men tack vare IRtekniken ser vi exakt var fronterna går. Samt även var sjöarna ligger, eftersom de har en annan temperatur än marken, säger han och framhåller att Annie Johanssons prognoser stämmer till punkt och pricka.

– Det är runt 30 grader varmt och så höga brandriskvärden har aldrig tidigare uppmätts i Sverige. Branden skapar en egen vind; som värst blåser det 30 meter i sekunden, och jag har aldrig upplevt en sådan blåst i den värmen. Plötsligt ställs vi inför fakta – enligt Annies beräkningar kommer hela Norberg att försvinna om väderleksförhållandena inte ändras. Oron är minst sagt stor, och nu rör jag mig där ingen annan räddningsledare i Sverige tidigare har rört sig. Jag måste initiera en plan för att utrymma en tätort, Norberg.

Mellan 11.30 och 16.30 sprider sig branden 6 400 meter. Vid tretiden, när han får en streamad bild på en brandtromb vet han redan hur illa det är men bilden bekräftar att man inte har någon kontroll över branden. För att illustrera hur det såg ut använder sig Mats Körner nu av några av sockerkornen från morgonfikats kanellängd som ligger kvar på köksbordet i kansliet, och jagar dem med skärbrädan – vilken har getts rollen som branden.

– Branden lever sitt eget liv; ”suger” sig fram och kastar föremål såsom kvistar 1,7 kilometer framför sig. Den sprider sig våldsamt snabbt, och samlar mer och mer föremål framför sig allteftersom minuterna tickar, och den låter som när stora bilar bromsar. Helikoptrarna försöker vattenbomba men vattnet når aldrig marken. Nu kan INGET stoppa branden, och i detta ögonblick känner jag att det här kommer att gå över styr. VAR stannar branden? Vilken blir nästa tätort – Borlänge? Människor släpper allt de har och springer. Elledningar faller och risken finns för vindkantringar – samt riskerar min egen personal att kollapsa av värmen. Människor måste varnas och flyttas; jag drar tre VMA på några timmar – sändningsledningen tror inte det är sant. Detta är inte en lokal angelägenhet utan en riksangelägenhet!

När kartorna över brandområdet kommer fram får räddningsledaren en ordentlig tanke ställare – Norberg hör till Södra Dalarnas Räddnings tjänst förbund , och där har han inte någon rädd nings ledardelegation.

– Det handlar om sådant som ingrepp i annans rätt och nödrätt att öppna dörrar, men det kan inte lösas just nu utan jag får tala om vad jag har gjort retroaktivt – juridiken får skötas senare.

Faror och irritation

Men alla förstår inte faran; husägare som bor på andra orter kommer farande för att ”rädda det som räddas kan”, andra vill tillbaka för att hämta katten. Det är en väldigt stressande situation, och räddningsledaren är impopulär hos många eftersom han nekar. Folk samlas utanför avspärrningarna vid ledningsplatsen och polisen har periodvis svårt att hålla dem utanför.

– Stora värden försvinner med skogen, och dessvärre saknar flera skogsägare försäkringar. Några är irriterade och undrar om det verkligen är så illa som vi påstår, och det är inte så konstigt eftersom vi befinner oss så långt från branden. Men vi vill absolut inte ha in folk i området.

Någon gång under dagen blir en polis påkörd, vid en avspärrning, och skadas.

Blytunga beslut

Mellan 16.30 och 17.30 sprider sig branden 4 400 meter. Strax efter 17 kommer ett larm gällande en person som sitter i en timmerbil, omringad av branden. Ytterligare en person har befunnit sig i bilen, men har nu lämnat den. Mats Körner tvingas att fatta ett beslut som inte många i Sverige har gjort tidigare – att inte påbörja en livräddande insats.

– Telefonerna är på för att triangulering ska kunna genomföras, och jag hör hur någon säger ”jag lämnar bilen, det är för varmt här.” Jonatan och jag försöker få dit den ansvarige sektorchefen, men han säger att det inte är möjligt att gå in där varken från det ena eller andra hållet – risken för personalen är för stor.

Ett försök med vattenbombning görs från en helikopter i området där den nödställde beräknas finnas. När det kommer fram att han har ringt anhöriga, och att han är i stor nöd, går en deltidsstyrka om 1+2, som befinner sig i närheten, emot beslutet. Enligt NB:s porträttet porträttet olycksutredning har träd fallit över vägen varför de lämnar sin tankbil och tar sig till fots fram den sista kilometern. De hittar mannen, en bit ifrån hans bil, svårt brännskadad; han ligger på mage och det brinner i kläderna på ryggen. Klockan är nu cirka 18.40. Brandmännen transporterar den skadade i hans egen skåpbil, till platsen där de har lämnat tankbilen, som nu används för att köra den sista sträckan till Ängelsberg, där en ambulans väntar.

Släck inga hus!

Men detta är bara en del av det mardrömslika scenariot: flera hus brinner, brandmännen ute på fältet vill släcka dem, men räddningsledaren tar beslut i stort att inte släcka några hus.

– Vi kan inte ödsla någon energi på släckning; vi måste tömma området och resurserna räcker inte för att kriga på flera fronter. De boende i Gammelby evakueras, och det är räddningsledaren som förbereder polis och kommun på vad som måste göras.

– Jag är inte förberedd på att det finns så mycket djur i området, men duktiga frivilliga människor löser detta alldeles förträffligt.

Vid 18-tiden kommer ett larm, om att nio skogsarbetare – som på uppdrag av ett skogsbolag har försökt släcka en hyggesbrand med hjälp av en skogsmaskin – befinner sig i nödläge vid sjön Stora Gottricken. De har omringats av branden och hoppat i vattnet. Tack vare att deras position kunnat trianguleras med hjälp av deras mobiltelefoner lokaliserar en av Försvarets Black Hawkhelikoptrar, som används för rekognosering och transporter, dem. Röken ligger tjock här och helikoptern kan inte landa, samt saknar den vinsch. Enligt NB:s olycksutredning väljer befälhavaren därför att gå ner så nära vattenytan som möjligt, så att de nödställda kan simma ut till helikoptern och lyftas upp av besättningen. En av männen är inte simkunnig, men den innovativa besättningen knyter en lina runt en tyngd och kastar den till honom, varpå han dras genom vattnet och upp i helikoptern.

– Värmen är så stark där att männens hår har bränts, och de är evigt tacksamma för att ha räddats, berättar Mats Körner. Ytterligare ett larm kommer om människor vilka befinner sig i en sjö, och har omringats av branden.

– Det är fem polska turister som är här för att fi ska. Deras bil har brunnit upp och de har kastat sig i sjön – bara huvudena sticker upp ovanför vattenytan. Helikoptern räddar även dem.

Nu upplever han insatsen som en sämre konstruerad övning, ”för att se när jag tappar kontrollen”.

– Min egen filosofi är att öva olika delar av en händelse, och sedan koppla ihop dessa delar, så blir det en positiv tanke hos alla. Men vissa övningar gäller osannolika olyckor med ”extra allt” – ett fl ygplan som störtar i närheten av en kärnkraftverksanläggning – och så är en tunnel inblandad. Allt för att knäcka en. Nu tänker jag ”kan de inte sluta nu?, kommer det mer trassel?, och hur kan allt hända just nu?!”. Men också ”jävlar anamma, jag viker inte ner mig!”

Området som brandskadas motsvarar cirka 25 000 fotbollsplaner. Foto: Kjell Gustavsson
Området som brandskadas motsvarar cirka 25 000 fotbollsplaner. Foto: Kjell Gustavsson

Slut med ”småfjantandet”

Senare på kvällen skapar Södra Dalarnas Räddningstjänstförbund (SDR) en bakre stab på brandstationen i Avesta, samt skickar man Daniel Lundin – brandingenjör och andre vice räddningschef på SDR – som samverkansbefäl.

– Daniel ställer sig under min ledning utan minsta mankemang. Han är en stor tillgång som rätar ut en mängd frågetecken och det underlättar verkligen att han är på plats.

Men som Mats Körner ser det måste staten nu, via länsstyrelsen, ta över – tre räddningstjänster och fyra kommuner är inblandade. Hitintills har Länsstyrelsen Västmanland haft en representant på plats i Ramnäs, men nu initierar räddningsledaren ett möte med två på länsstyrelsen ansvariga personer. Samt vill han att tjänstemän på MSB deltar här, liksom givetvis de respektive brandcheferna, vilka stöttar Mats Körner.

– Länsstyrelsens representanter ställer sig frågande, vilket inte är konstigt; vi har aldrig tidigare upplevt en sådan brand i Sverige, och när det kommer till beslut är de lite osäkra på hur de ska hantera detta. Men branden kan sprida sig bortom Norberg, det går inte att ”småfjanta” längre. För att de ska förstå visar jag IR-bilderna och Annies prognoser.

Från länsstyrelsen kommer frågan ”men hur gör vi detta rent praktiskt?”. Körner har förberett sig med en whiteboard, och nu skissar han upp hur länsstyrelsen ska ta över all räddningstjänst i länen, och så delegera tillbaka allt annat än skogsbranden – det vill säga andra bränder och trafikolyckor – till de kommunala räddningstjänsterna.

– Samt ska det inte bytas ut mer folk, utan en kontinuerlig ledning måste skapas. Detta är samma rutiner som SSBF jobbar efter under större insatser; det är max tre gubbar som rullar, medan andra sköter annat.

Mats Körners begäran är att det formella ansvaret ska lämnas över på ett möte klockan nio på tisdagsmorgonen, men det kommer att skjutas på en dryg timme. Lars-Göran Uddholm, brandchef på Södertörns brandförsvarsförbund, erbjuder sina tjänster som räddningsledare inför länsstyrelsens övertagande, vilket accepteras.

Vad har jag gjort?

Klockan har hunnit bli ungefär ett på natten när Mats Körner lämnar över en checklista till Mikael Lundh, även han VBI på SSBF, vilken blir den siste räddningsledaren innan länsstyrelsen tar över. Trots att han har genomlevt ett cirka tolv timmar långt inferno sätter sig Mats Körner bakom ratten.

– Tidigare har jag inte hunnit reflektera över de beslut jag tagit, jag har gått som en maskin, men nu kommer jag till sans över min egen roll och jag börjar fundera – vad är det jag har gjort? Den andre personen i timmerbilen har hittats död. Jag vet inte hur många som har brunnit inne i husen som inte släcktes, hur många som har brännskador som gör att de inte överlever, eller får men för resten av livet.

Plötsligt är han i Enköping, har alltså kört runt fyra mil, men utan att veta hur han har tagit sig dit – han är alldeles borta.

– Jag stannar vid en hamburgerrestaurang och äter en bit äppelpaj; måste ha i mig socker för att inte somna vid ratten.

Han är hemma vid halv fyra, men sover bara cirka fem timmar, eftersom bilen ska lämnas på morgonen, samt vill han försäkra sig om att insatsen fortfarande flyter på efter hans taktpinne.

– Därtill jobbade jag natten därpå, det fanns ingen som kunde ta det passet. Det var nog inte så bra, det var tur att ingen större händelse inträffade, konstaterar han och framhåller att omhändertagandet av brandmän och lägre befäl – det som kallas debriefi ng – i dag fungerar bra inom SSBF, men att rutinerna vad gäller räddningsledarna är bristfälliga.

– Detta är någonting som vi får se över, att även vi blir omhändertagna. Någon borde ha sett till att jag kom i säng och fi ck sova några timmar innan jag körde hem. Jag hade också behövt prata om alla svåra beslut, samt sådant som godståget vilket bara dök upp ute hos brandmännen och 30 meter höga tallar som var nära att falla på folk.

Orättvis kritik

Mats Körner tycker att det är orättvist att vissa som ledde denna insats har hyllats, medan andra fått utstå svidande kritik.

– Till exempel var det otur att de första som larmades hamnade fel, men SOS Alarm hade felplacerat ursprungsbranden. Och så är det inte många skogsarbetsvägar som fi nns inlagda på kartor, de ändras ju efter arbetets gång, och det är ett rent helsike att hitta här. Styrkorna gjorde vad de kunde, men det var snustorrt i markerna och den här branden spred sig blixtsnabbt. Att två räddningsledningar initialt hanterade samma brand innebar att man inte resursoptimerade, säger han och konstaterar att den av länsstyrelsen utsedde räddningsledaren kunde använda sig av den redan existerande organisationen.

– När länsstyrelsen tog över fanns det plötsligt en hel massa resurser. Den utsedde räddningsledaren kunde bygga en jättestab, där ledningsoperatörer från SSBF, Storgöteborg och Södertörn jobbade. Nya datakablar drogs längs gatorna. När räddningsledaren sov gick hans biträdande räddningsledare in.

– Jag tillfrågades om jag ville åka upp och jobba i denna stab, men det var inte intressant att tjänstgöra under en annan räddningsledare.

Branden bedöms vara under kontroll måndagen den 11 augusti.
Bilden är tagen torsdagen den 7 augusti. Branden bedöms vara under kontroll måndagen den 11 augusti. Räddningsinsatsen avslutas offi ciellt den 11 september, men släckinsatsen avslutas först i april 2015. Enligt P4 Västmanland kördes skogsmaskinen av en skogsentreprenör som arbetade på uppdrag av Stora Enso. Företaget har delgivits misstanke om grov allmänfarlig vårdslöshet, men i skrivande stund har inget åtal väckts. Foto: Södra Dalarnas Räddningstjänstförbund

Fattade rätt beslut

I stället började han skriva ned sina erfarenheter föratt se vilka lärdomar som kan dras.

– Det handlar om många stor frågor; jag tror inte att någon räddningsledare i Sverige har fattat så många beslut på så kort tid, som jag gjorde där. Men jag hävdar bestämt att jag fattade rätt beslut där och då efter de förutsättningar som fanns – detta var den värsta dagen.

I efterhand säger han inget om de brandmän bröt ordern; han är glad för att de räddade en människa, och att alla tre kom tillbaka helskinnade.

– Med all respekt för personen som dog, och personen som brännskadades svårt, är detta ändå ett hyfsat gott resultat för en sådan brand. Den skadade mannen riktar heller ingen kritik mot oss, han förstår att det egentligen var för riskfyllt för någon att gå in där.

– Jag är tacksam för att inte fler gjorde sig illa. För att få perspektiv på hur stort brandområdet var kan jämförelsen göras att om det hade gällt Stockholm skulle hela Storstockholm ha innefattats, från Farsta till Akalla!

Synpunkter kom från många håll under insatsen, till exempel gällande andra brandförsvar som ville ha helikoptrar, vilket han nekade. Men, det borde ha varit länsstyrelsens sak att ta beslut om vilka räddningstjänster som skulle få resurser – inte räddningsledarens, anser Mats Körner.

– Ingen har sagt något till mig personligen, men jag har hört rykten att kolleger som inte var där har synpunkter på hur jag ledde insatsen. Gång efter annan understryker han hur värdefullt det var att få hjälp av medarbetare som Annie Johansson och Jonatan Ahdrian.

– Utan dem hade jag stått mig slätt. Bara en person kan fatta beslut, men bra medarbetare krävs för att man ska kunna göra detta. I dag litar jag stenhårt på Jonatan – skicka oss vart som helst och vi fixar det tillsammans! Annie gjorde ett fantastiskt jobb och det var kul att jobba med henne. Hon har också fått flera omnämnanden, vilket är roligt.

– Även frivilliggrupperna gjorde ett fantastiskt jobb; de skötte bl a dokumenteringen och fixade kartor och underhåll såsom mat, batterier och telefoner. Alla var lyckliga över att brandpersonal kom dit, från hela södra och mellersta Sverige, och det var aldrig något prat om heleller deltid – alla gjorde ett jättebra jobb på alla sätt! Jag är stolt över att få jobba med så många duktiga brandmän – jag skulle göra detta igen tack vare dem, säger han.

Skulle stämmas

Ett antal veckor efter branden kom ett brev från ett försäkringsbolag, som informerade om att de förberedde en stämning mot Mats Körner.

– De ansåg att jag inte hade följt LSO, de tolkade lagen som att räddningstjänsten alltid ska släcka alla hus. Men i den värsta perioden var det för riskfyllt att vistas där och det gällde att få bort alla människor därifrån. Hus som börjar brinna släcks inte och de som redan brinner går det inte att göra något åt – så är livet. Just detta försäkringsbolag hade försäkrat 40 hus i det aktuella området. Men jag pratade med räddningschefen i SDR, Mats Jansson, som var mycket hjälpsam. Han ordnade ett möte med försäkringsbolaget, där han förklarade att SDR:s ledning hade fullt förtroende för mig, att jag enligt deras syn hade gjort rätt – inget brott mot lagen hade skett, och då backade försäkringsbolaget. Därefter kom det ett nytt brev, där det meddelades att de dragit tillbaka stämningen.

Detta var tredje gången som Mats Körner delgetts stämning. Första gången detta hände var på 1980talet, när han avbröt en släckinsats.

– Företaget i fråga hävdade att det handlade om ett färdigvarulager, de höll på att sortera det som skulle bli pellets. De hade inget brandskydd, men hade redan sålt det som brann. Min ståndpunkt var att det handlade om sopor, och att kommunens invånare inte skulle betala för detta. Därtill var det ju så att om vi hade sprutat vatten på det hela hade det inte haft samma värde.

Detta var i skiftet innan räddningstjänstlagen (RäL) kom till (år 1986), och ärendet avgjordes i dåvarande räddningskostnadsnämnden, ett forum för sakkunniga Statens räddningsnämnd.

– Alla, inklusive Karl Persson, som tidigare var rikspolischef, sa att jag hade gjort rätt och åtal kunde inte väckas.

Stämning nummer två gäller kravallerna i Tensta, år 2013: I ledningsbilen får man beskedet att en bil brinner, men på grund av att polisen inte kan säkra hans personal, samt att spridningsrisken inte är så stor, tar Mats Körner beslutet att inte släcka den. Men flera bilar brinner upp.

– En bilägare, redan känd av polisen, filmade förloppet och stämde mig. Det ledde till en del stök och bök, men det blev inget åtal då heller, säger han och förklarar att ibland när han fattar beslut nu kommer tanken ”kan de stämma mig för detta?”.

– Men det är inget jag kan påverka, och händer det igen är det bara att bolla det uppåt.

Juridik och dokumentation

Med allt detta i minnet är det inte konstigt att Mats Körner har lärt sig hur viktigt det är att ha ordning på juridiken.

– De juridiska aspekterna är något av de viktigaste i de lagstiftningar som rör räddningstjänsten, såsom LSO. Det handlar till exempel om vem som har ansvaret när nödrätten används. I SSBF genomförs det därför interna utbildningar i juridik en gång per år, gällande lagar och annat inom området.

– Om det ”bara” gäller en brand är det inga problem, men ta Tenstakravallerna till exempel, där även polislagen samt hälsooch sjukvårdslagen gäller, är det svårt att veta vem som har det juridiska ansvaret. Samt gäller det att kunna juridiken inför beslut såsom att låta byggnader brinna ner. Journalister kan också ställa frågor om detta, och då gäller det att kunna ge rätt svar. Att dokumentation verkligen är en annan viktig punkt för en räddningsledare blev, som han förutspått, tydligt efter skogsbranden.

– Jag kan inte nog understryka vikten av dokumentation, så att man har ryggen fri. Detta påverkade så många människor – arbetet var inte annorlunda men händelsen så mycket STÖRRE än andra. Ett kvarter som brinner kan hanteras ledningsmässigt, men här var det cirka 7,5 mil emellan mig och sektorcheferna.

Medierna mer på nu

Samt är han än mer noggrann i hanteringen av medierna.

– Pressen nöjer sig inte med ett nej i dag, och vi måste ta hand om dem, annars hittar de svar på andra håll. I storstäderna har vi ofta tillgång till pressbefäl, men det är svårt på mindre orter. Men alla måste ha en plan gällande mediehantering; att man förbereder sig och sätter av tid för intervjuer om tid finns, och så hålla det som utlovats. Det vill säga: ge förutsättningar och inte kriga med varandra, säger han och konstaterar att det är med all rätt som medierna är mer på nu.

– Det är bra att de granskar oss ur ett kritiskt perspektiv. Det är viktigt också att jag i efterhand rannsakar mig; funderar över om jag kanske hade kunnat förklara saker och ting på ett bättre sätt än jag gjorde.

Det blir, som sagt, allt vanligare att medier använder sig av drönare för att få bilder. Under en stor vindsbrand i Skarpnäck filmades det från husen mittemot och strax låg filmer på YouTube.

– Det är bra för oss att se skarpa bilder från insatsen, men vi upptäcker även brister såsom att brandpersonal inte följer den säkerhetsnivå som har beslutats.

Inte bara detta, utan många andra saker i samhället har förändrats under senare år, konstaterar han vidare:

– Yngre är duktiga på att hantera surfplattor, men jag brukar fråga ”vad gör du om batteriet tar slut eller det är radioskugga?” – jobbet måste fungera även utan plattor och mobiltelefoner.

”Andra våg” av intresse

Mats Körner framhåller att han inte ser sig som någon hjälte utan menar att han ”bara” gjorde sitt jobb, tillsammans med sina medarbetare.

– Jag har inget behov av att synas och höras. Statsministern kom på besök när staten tog över, och jag var tacksam att han inte var där samtidigt som jag – jag hade inte hunnit med det, säger han och tillägger att han visserligen har undrat varför ingen har frågat efter honom, medan andra har synts och hörts överallt.

– Men under senare tid har det skapats en ”andra våg” av intresse för min redogörelse; många tycker att det är roligt att få helhetsbilden. Han har bl a pratat på skolor, samt på Nordiska Brandmännens Studiedagar i våras, och så på BRF:s kongress i oktober. Intresset blev inte direkt mindre av detta.

– På kongressen var det många som ville visa sin uppskattning. Min fru var med på middagen och hon sa ”någonting måste du göra rätt eftersom du får så många ryggdunkningar”, skämtar han.

Större organisationer

Elva gedigna utredningar har genomförts, av staten, räddningstjänsten, Försvarsmakten och övriga aktörer som deltog i insatsen.

– Alla vill ha reda på hur jag gjorde saker, vilket tar mycket tid, säger han och konstaterar att bränder sällan utreds på statlig nivå.

– Aud Sjökvists utredning är i mycket huvudet på spiken. Enligt Aud finns det mer att grotta i, så det är synd att hon inte fick slutföra det hela som var sagt från början.

Mats Körner betonar att det är för krävande att behöva skapa ett nytt ledningssystem varje gång det sker en större händelse.

– MSB har tittat på detta, men inte tagit tag i frågan. Men vi måste försöka skapa ett enhetligt stabsledningssystem som alla berörda aktörer arbetar i. Det är inte realistiskt att alla kommuner i landet ska klara av detta; det vore önskvärt med en annan lösning, kanske nationella organisationer som kan gå in och ta över ledningen när så krävs. Detta har gjorts i länder som Norge och USA, så jag förstår inte varför vi inte skulle kunna klara av det här i Sverige. Min framtidsvision är att räddningstjänsten kommer att organiseras i regioner, eller större områden, avslutar han.

Skogsbranden i siffror

  • 175 brandmän och -befäl, 220 militärer, samt fler än 100 frivilliga deltar i insatsen.
  • 13 helikoptrar, 4 vattenbombplan, 16 bandvagnar, cirka 100 motorsprutor och cirka 680 kilometer slang används. Därtill ett stort antal brandbilar, traktorer, skogsmaskiner med mer.
  • De franska och italienska planen genomför sammanlagt 1 533 fl ygningar och bombar med totalt 10 miljoner liter vatten.
  • 14 helikoptrar genomför sammanlagt 320 flygtimmar.
  • 14 700 hektar mark spärras av, varav 14 000 hektar brandhärjas.
  • 1 människa dör och två skadas.
  • Ett 70-tal byggnader brinner ner. 6 000 personer hotas av evakuering –
  • 1 000 människor evakueras, samt även 1 700 boskapsdjur.
  • 120 skogsägare drabbas.
  • Totalkostnaden för räddningsinsats och skador uppskattas till minst en miljard kronor.
Källa: Länsstyrelsen Västmanland.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

TILSAMMANS FÖR ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE

Solen skiner ikapp med de cirka fyrtio deltagare från Sveriges räddningstjänster och MSB som samlats …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *