Hem » Artiklar » Brandman med diagnosen yrkesrelaterad PTSD
Brandman med PTSD
Foto: Inger Wiklund

Brandman med diagnosen yrkesrelaterad PTSD

Barndomen belastade Björn Elfström med ett tungt bagage, som han på olika sätt försökte fly ifrån. Jobbet som brandman, och sedan sjukvårdare på specialambulansen OLA i Göteborg, medförde en stor exponering för traumatiska upplevelser – vilka inte bearbetades – och när en operation av höften satte stopp för idrottsutövandet ökades alkoholintaget drastiskt.

Tolvstegsprogrammet och ”Robert Lind i Kramfors” hjälpte honom att bli nykter och efter en lång kamp fi ck han till slut diagnosen yrkesrelaterat Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, samt behandling av detta. Med känslolivet återuppväckt hjälper han nu andra att komma ur sitt alkoholmissbruk, och vill verka för att belysa problematiken med brandmän och PTSD, samt övrig psykisk ohälsa.

Efter skilsmässan år 2011, flyttade Björn Elfström från villan i Lerum till en lägenhet i Kallebäck i Göteborg. SFF besöker honom där strax innan jul, och faller i beundran över köksfönstret, vars rutor har immats så att det ser ut som ett fönster i ett pepparkakshus.

– Jag gillar att julpynta, men det får inte bli FÖR mycket, säger han.

Här och var finns stora mjukisdjur, för barnbarnens skull, och så rymmer lägenheten ett behandlingsrum, där personer som missbrukar alkohol får hjälp.

– Men jag har mött kärleken i mitt liv, och när hon flyttar in efter nyår kommer jag att bedriva verksamheten i en lokal här i närheten.

I behandlingsrummet dras blicken genast till väggen, där en t-shirt med texten ”Jag tror på Robert Lind i Kramfors”, har satts upp.

– Han har räddat mitt liv, skämtar Björn Elfström, men det finns allvar bakom orden.

Han berättar om AB Svenska Ords revy Under dubbelgöken, från år 1979/80, där sketchen – som är en satir över religioner – ingår om denne fiktive man. Robert Lind, som äger ett postorderföretag, är föremål för en religion som Hasse Alfredsson och Tage Danielsson tror på – de ser det som ett tecken på Robert Linds existens att annonserna för postorderfirman publiceras i Saxons Veckotidning, men det slutgiltiga beviset för denne gudalike persons existens är att han är listad i telefonkatalogen. Den som har varit snäll under livstiden får tillbringa livet efter detta i Kramfors, där det är ”ljust och vackert” medan stygga personer förvisas till Dals Långed, som sägs vara ”ett rent helvete”.

– Det görs ibland invändningar mot Tolvstegsprogrammet, eller Minnesotamodellen, som är en behandling av alkoholberoende, att det finns en religiös inriktning. Men behandlingen har ingenting med religion att göra, utan det handlar om att man ska tro på något, vad som helst. Jag har aldrig varit religiös, men det fungerar alldeles förträffligt att tro på Robert Lind i Kramfors. Under en semesterresa, när jag just kört över Högakustenbron, såg jag en butik som sålde de här t-shirtarna och klev in där. Jag berättade lite av historien för butiksinnehavaren, och då fick jag t-shirten gratis.

Tungt bagage

Barndomen belastade Björn Elfström med ett tungt bagage: han föddes som sladdbarn – åtta år yngre än det yngsta syskonet – i en familj där fadern var gravt alkoholiserad.

– Jag axlade vuxenrollen, prioriterade dem runt omkring mig och tänkte väldigt lite på mig själv. Jag stängde till om mina känslor och slutade gråta innan jag fyllt tio år. Detta innebar att jag inte hade någon egentlig barndom, och i dag ser jag mig som ett vuxet barn. Alltså jag har ett barn inom mig som aldrig har fått utvecklas, förklarar han. Björn Elfström kunde inte vara hemma och idrotten var ett sätt att fly därifrån. Idrotten var också det som först ”kapade belöningssystemet” – han fick beröm för att han var duktig.

– Därefter kom sockret, arbetet och så alkoholen. När resan till ett helt liv tog sin början, år 2008, och han började fundera över uppväxten stod det klart att han som barn egentligen var rädd, men hittade olika sätt att maskera detta. Därefter förändrades beteendet till utagerande, och slagsmål med fadern förekom. I början av tonåren drack han alkohol vid vissa tillfällen, vilket senare utökades till att gälla helgerna.

– Som barn skulle jag nog ha kunnat diagnostiseras med ADHD.

17 år gammal lämnade han barndomshemmet för gott; två år senare fl yttade han ihop med en kvinna, och de gifte sig. 20 år gammal blev han pappa för första gången, och fem år senare kom ett nytt barn till världen. Efter cirka sju år genomgick han en skilsmässa, och träffade en ny kvinna som han gifte sig med. I detta äktenskap föddes två barn.

Ingenjör, elitspelare och brandman

Björn Elfström är händig med motorer, är utbildad ingenjör och inledde yrkeskarriären med att testköra nya modeller på Volvo Personbilar. Men brandmannayrkets inslag av spänning och idrottsutövande lockade. Fotboll hade länge varit intresset framför andra; han spelade under fl era år på elitnivå, i Vidkärr IF, där många spelare jobbade som brandmän.

År 1980 anställdes han så som brandman i dåvarande Brandkåren Göteborg och fyra år senare blev han en av det 30-tal brandmän som bemannade de två OLA-bilarna (olycksfall-akut-ambulans). Konceptet hämtades från Seattle, gemensamt av Brandkåren Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Brandmän som var intresserade uppmanades att söka tjänsterna och jag hade goda rekommendationer.

Uppgifter förbehållna läkare

Innan verksamheten helt avvecklades år 2009, larmades OLA-bilarna ut som förstärkning vid misstänkt akut, livshotande tillstånd. Under dagtid bemannades OLA-bilarna av två brandmän och en sjuksköterska från kardiologiska avdelningen, men nattetid endast av brandmännen.

Björn Elfström vet inte om några av de övriga brandmännen hade någon formell grundutbildning som ambulanssjukvårdare eller liknande, men själv hade han det inte. Alla genomgick de en gedigen intensivutbildning under 20 veckor på en vårdskola. Samt hölls det föreläsningar och praktik på Sahlgrenska och dåvarande Östra sjukhuset.

– Vi var på flera avdelningar, bland annat neurologen, barnmedicin, allergologen, förlossningen och operation. Därefter följde kardiologen, där vi lärde oss sådant som att tolka EKG och följa upp detta. Vi sattes att utföra uppgifter som annars är förbehållna läkare; vi hade delegering även att ge vissa läkemedel. Vi spenderade tid där också mellan larmen, för att lära oss så mycket som möjligt. Vi var populära, och de ansvariga för OLA-verksamheten hade höga förväntningar på oss, säger han.

OLA-bil
Brandmännen på OLA-bilarna sattes, efter 20 veckors intensivutbildning, att utföra uppgifter som annars är förbehållna läkare; de hade delegering även att ge vissa läkemedel. På bilden ses Björn Elfström och Kent Söderberg. Foto: Privat

Offer för ett försök

Många liv, framförallt vad gäller människor som drabbats av hjärtstopp, räddades också tack vare OLA-verksamheten, men Björn Elfström är kritisk i dag.

– Som jag ser det var vi som bemannade bilarna offer för ett försök. Enskilda individer i andra ambulanser utsätts inte på samma sätt som vi gjorde; vi åkte runt i hela Göteborg och var först på plats. På grund av detta exponerades vi ständigt för traumatiska händelser, och arbetsledningen borde ha ordnat professionell hjälp för oss att hantera upplevelserna. Det gjordes inte och det är synd, säger han och frågar sig så hur deltidsbrandmän mår när de går tillbaka till det ordinarie arbetet efter en traumatisk händelse.

– Att ha laget till hands innebär en viss trygghet, men i OLA-bilen var vi bara två – och deltidarna lämnas helt ensamma när de är klara med jobbet på olycksplatsen, säger han och konstaterar att mjuka frågor inte är räddningstjänstens starkaste område.

– Vi sa att vi löste problemen i bastun. Men det gäller sådant som hur en klippning av en bil har gjorts – jag var aldrig med om något samtal beträffande de känslor som vissa händelser framkallar. Dock, om någon hade frågat då hur jag mådde hade jag inte sagt som det var. Det var min akilleshäl detta att man ska klara sig själv och inte gnälla, säger han och berättar att efter flera svåra olyckor i Göteborgsområdet, såsom branden ombord på Scandinavian Star år 1990, ställdes frågan vilken hjälp personalen får att bearbeta upplevelserna, och efter en tid bildades ett system med kamratstödjare.

Hur mycket mäktar en människa med?

Björn Elfström har sammanställt en beskrivning gällande ett antal krävande räddningsinsatser mellan år 1980 och 1997. De som har ett kryss vid sidan är fruktansvärt traumatiska – bara att läsa om dem rör upp starka känslor av sorg och förtvivlan. Längst ner på den sista sidan har han också skrivit följande: ”Hur mycket orkar en person vara med om”, följt av en mängd frågetecken.

Det handlar om flera självmord; såsom den unga kvinna vilken slängt sig framför ett tåg, och vars kroppsdelar låg spridda överallt, och mannen som lagt sig på rälsen, varvid huvudet skilts från kroppen. Och så barnet mellan fem och sju år gammalt, som var den som hittade sin pappa i garaget, där han hängt sig.

– Jag har också varit med om ett fl ertal fall av plötslig spädbarnsdöd, där stämningen har varit uppjagad för att föräldrar på olika sätt inte har förmått att hantera det skedda. Vid fl era tillfällen har jag tvingats kontakta socialen när barn har påträffats levande i misär.

Vidare var han först på plats när två passagerartåg frontalkolliderade, efter att det ena hade kommit in på fel spår på Västra stambanan i Lerum. Nio personer dog och cirka 120 skadades.

– Jag såg döda och lemlästade människor överallt, och hörde skriken från cafévagnen, innan de tystnade. Jag visste bara inte var jag skulle börja.

– Jag var också med och återupplivade personer som drabbats av hjärtstopp. Det var detta som gjorde att jag orkade fortsätta; att veta att jag hjälpt människor leva vidare. Men många överlevde inte, och då var det svårt med stressen som uppstod i att ha anhöriga runt omkring, säger han vidare.

Alltmer avtrubbad

För att klara av uppgiften stängde han av känslolivet – det måste man – men tappade förmågan att packa upp det igen, och blev alltmer avtrubbad. Han hade ofta mardrömmar och upplevde fl ashbacks av det han gått igenom, samt försökte undvika de platser där olyckorna skett, vilket blev svårt eftersom de var så många. Samt uppvisade han okänslighet inför de egna barnens krämpor – som den gången då det visade sig att sonen faktiskt hade brutit armen.

– I dag kan vi skratta åt det tillsammans, men då var det ungefär, även fast jag inte tänkte så, ”kom inte hit och säg att du har ont i fingret, efter det jag har utstått på jobbet”. Jag är inte ensam om det här; flera brandmän som jag pratar med i dag vittnar om att de inte reagerar riktigt normalt på inte fullt så traumatiska händelser.

En natt i slutet 90-talet kom så livet ikapp. Det var när OLA-bilen kallades till en lägenhet, där ett familjegräl hade slutat i tragik. – Utanför lägenhetsdörren låg ett dött barn och en skadad kvinna. Därinne hade en man skurit halsen av sig. Obduktionen av barnet visade elva knivjack i hjärtat. Vi lyckades klara mamman och jag levde på det, säger han och berättar att när han och kollegan hade tagit hand om detta ställdes de endast en halvtimme.

– Vi drack kaffe. Därefter åkte vi på ett nytt larm; en äldre man som hade drabbats av hjärtstopp, och som hade ventrikelfl immer. Vi intuberade och satte igång honom med den tidens manuella hjärtstartare.

Styrkeledare stoppade självmordet

Efter detta klarade han inte av OLA-verksamheten längre och att arbeta som brandman var, på grund av de nu inopererade proteserna i båda höfterna, omöjligt. Lösningen blev att börja som larmoperatör, vilket han fortsatte med fram tills pensionen. Det var också nu han, som en skyddsmekanism, började fly verkligheten genom att självmedicinera med stora mängder alkohol.

– Under ledigheterna söp jag ordentligt, var tvungen att, på morgonen, återställa mig med en halv fl aska vin för att fungera. Jag drack även på kvällarna innan jag skulle upp och jobba, stängde in mig i garaget och hällde i mig en sex, sju starköl, men jag hade det under kontroll – misskötte aldrig arbetet.

Ångesten över hur livet hade blivit – inklusive de ständiga lögnerna för att dölja missbruket – skapade återkommande tankar på självmord, och det kom till en punkt, år 2000, när han såg detta som den enda utvägen ur helvetet.

– Jag tänkte supa till och sedan hoppa från en färja, med destination Norge. Men, ombord fanns även ett lag brandmän från Mölndal. Styrkeledaren anade vad som var på gång, och släppte mig inte ur sikte. Som tur var ”tjallade” han för min chef, som såg till att jag fi ck kamratstöd. Jag fick prata ett antal gånger med en psykolog, men förde honom bakom ljuset, medan jag fortsatte med mitt självdestruktiva beteende – jag kunde fortfarande inte få kontakt med mina känslor och var inte mogen för denna samtalsterapi.

Hjälpsam personalchef

Någonstans inom sig förstod dock Björn Elfström att han måste förändra sitt liv om det inte skulle sluta på samma sätt som för fadern – alkoholen tog dennes liv. Han tog det modiga steget att berätta för dem på Storgöteborgs räddningstjänsts (RSG) personalavdelning om sitt predikament.

– Jag har fått mycket hjälp av personalchefen, Ann-Britt Stedth. Till en början beviljade hon betalning av behandling med Tolvstegsbehandlingen i öppenvården.

Behandlingen pågick under två år: de första tio veckorna två gånger i veckan, därefter en gång i veckan under ett år, och sedan en gång i månaden. Han behövde inte vara sjukskriven, utan jobbade hela tiden som vanligt.

– Men jag var som en hårddisk som invaderas av trojaner: känslor av skam och skuld över sådant som lögnerna. Då hjälper gruppmötena, vilka fungerar som ”mental antabus”. Nu är jag något sånär befriad från dessa attacker, men jag går fortfarande på gruppmötena; under dessa sju år har det blivit drygt tusentalet sådana, säger han.

Klienter ur alla slags yrkeskategorier

År 2009 påbörjade han en distansutbildning till beroendeterapeut, vilken sträcker sig över tre år, och som då kostade 150 000 kronor.

– Det fi nnsen OLA-fond som delar ut stipendier, och jag ansökte om ett bidrag, men det avslogs med hänvisningen att det inte gällde någon ”framskjutande livräddande verksamhet”. Däremot bidrog Vision med 10 000 kronor.

I dag har han klienter ur alla slags yrkeskategorier. För ett par år sedan höll han också föreläsningar för lagen på RSG:s brandstationer, samt en föreläsning för de högsta cheferna på RSG.

– Jag gläds åt att RSG i dag är ”på bettet” vad gäller missbruksproblematiken, säger han och berättar att under år 2012 infördes en ny policy för alkohol och droger, som bl a innebär att de som kör uttryckande och tyngre fordon alkoholtestas inför varje arbetspass. Därefter utbildades chefer och fackliga företrädare. Vidare har regeln införts att alkohol inte får förtäras i några av RSG:s lokaler. Riktlinjer togs också fram som beskriver hur missbruk och riskbruk kan identifi eras och hur detta ska hanteras, samt arbetsgivarens respektive medarbetarnas ansvar.

Okänt vårdbehov

Nykterheten gjorde att han började fundera över vad han faktiskt varit med om – och det var då han sammanställde listan.

– Jag skulle inte ha börjat jobba som brandman. Det har inget med yrket i sig att göra, utan det handlar om det bagage jag hade från barndomen och som starkt påverkade min personlighet. Sökandet på de egna symptomen förde honom snart in på litteratur om Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

– Men arbetsgivaren hade inte stött på det här vårdbehovet tidigare och jag erbjöds till en början inte någon adekvat behandling för att ta hand om det jag hade varit med om.

År 2009 lade han själv fram dokumentation om PTSD till en kamratstödjare, som dock inte trodde på den diagnosen, eftersom Björn Elfström inte deltog i insatserna på Scandinavian Star respektive ”Backabranden” – även kallad diskoteksbranden.

Diagnosen en bekräftelse

Men, han gav sig inte utan fortsatte att nysta i ämnet och tre år senare tog han kontakt med företagshälsovården Feelgood, som skickade honom till Arbets- och miljömedicin. I maj 2012 genomgick han så en screening, samt överlämnade då beskrivningen av det han gått igenom. Men under detta enda besök, som varade två timmar, ställde läkaren, som inte är psykiater, frågor och gjorde samtidigt en bedömning av hans tillstånd. Först fyra månader senare kom så – det nedslående – svaret brevledes, att han inte led av PTSD.

– Jag kontaktade Feelgood och framhöll att detta inte stämde. Läkaren som jag fick prata med då lyssnade på mig och förklarade att de har konsultavtal med en psykiater, som heter Rose-Marie Lock. Vi träffades några gånger i förberedande samtal och hon diagnostiserade mig med yrkesrelaterad PTSD, samt bedömde att jag skulle få behandling. Diagnosen betyder mycket för mig, den är en bekräftelse på att mina tankar och kunskaper stämmer, att jag drabbats av detta trots att jag inte deltog i Backabranden. Diagnosen har blivit ytterligare en drivkraft för mig; jag föddes inte som alkoholist, utan det var traumatiska, obearbetade upplevelser som gjorde att jag blev det.

Magiskt med behandling

Diagnosen innebar också att arbetsgivaren tillstyrkte behandling. Men generellt finns i landet få mottagningar med inriktningen PTSD, och nu förflöt flera månader eftersom RSG måste göra en upphandling av en terapeut. Slutligen gavs uppdraget till Rose-Marie Lock, och behandlingen påbörjades äntligen i januari 2013.

– Det var ingenting annat än magiskt; behandlingen hos Rose-Marie öppnade upp mig; jag insåg att jag är människa, och inte något slags odödligt väsen som ska lösa allt, och jag kunde äntligen gråta. Hon framhöll också att det jag varit med om kan liknas vid krigsupplevelser, och jag började inse att det är en normalitet att drabbas av bestående men om ingen bearbetning sker av sådana trauman som jag varit med om.

Behandlingen bestod av ett tjugotal samtal och EMDR-sessioner (Eye Movement Desensitization Reprocessing).

– Vid ett tillfälle small det till i huvudet; jag såg scenen framför mig när den unga kvinnan hade kastat sig framför tåget, hur en polis stod vid sidan och kräktes, medan jag plockade kroppsdelar, och alla känslorna vällde fram. Det var så starkt att jag drabbades av huvudvärk.

Under en annan session kom knivslagsmålet upp som slutade med det unga barnets död.

– Jag väntade på att det skulle smälla till i huvudet igen, men i stället stack det till i hjärtat. Under resans gång har han även bearbetat sorgen gällande avsaknaden av idrottsutövandet.

– Jag är en ny människa nu, med självkänsla – förut hade jag bara självförtroende för att jag presterade i idrott och arbete. Men jag är inte på något sätt ”färdigbehandlad”, även fast jag lever ett normalt – och gott – liv utan destruktiva flyktbeteenden lider jag av kroniskt PTSD. Jag bearbetar mig själv och gruppmötena fungerar som en slags terapi.

Björn Elfström
TILL VÄNSTER: Björn Elfström har aldrig varit religiös, men det fungerar alldeles förträffl igt att tro på Robert Lind i Kramfors. Under en semesterresa, när han just kört över Högakustenbron, såg han en butik som sålde de här t-shirtarna och fick en gratis. TILL HÖGER: Björn Elfström på hojen – en Kawasaki 1 600. Foto: Privat

Vill belysa

Han ser det som positivt att debriefing i dag används inom RSG, efter en svår händelse, men invänder mot att det inte följs upp över längre tid, utan släpps.

– Jag vet heller inte i vilken utsträckning man pratar om sådant som skyddsmekanismer och vikten av att erkänna sin egen rädsla. Att vi döljer problemen bakom beteenden och beroenden kommer fram i samtal en till en, men förnekas inom lagen. Nu måste vi belysa detta!, utbrister han och betonar att styrkeledarna har en viktig uppgift vad gäller att pejla av och fånga upp brandmän som behöver hjälp.

– Det är höga krav på befälen, och frågan är om de har tid med detta, och om de har tillräcklig kunskap. Den enskilde brandmannen måste också våga blotta sig i gruppen. Det har blivit bättre i och med den generationsväxling som har skett, men det är långt ifrån bra – och jag tror att det finns ett mörkertal vad gäller PTSD och annan psykisk ohälsa. Det är svårt också att veta vilken slags hjälp som finns inom landets räddningstjänster för psykisk ohälsa väl någon är i behov av sådan, konstaterar han vidare och framhåller att det vore önskvärt att räddningstjänsterna kunde erbjuda gruppterapi för att hjälpa brandmän som drabbas av PTSD. – Jag skulle själv gärna vilja driva en sådan grupp här i Göteborg. Drömmen är att så småningom driva en klinik i större skala, men fram till dess hoppas jag få möjligheten att föreläsa om detta. Blivande brandmän borde redan under utbildningen på SMO få kunskap – och börja prata om – traumatiska upplevelser och flyktbeteenden.

– Forskningen har ju kommit igång vad gäller brandmän och cancer. Nu hoppas jag att det också börjar forskas på området brandmän och PTSD, samt psykisk ohälsa överhuvudtaget, säger han vidare.

Driva som arbetsskada

År 2012 försökte han driva PTSD och beroendedepressionen som en arbetsskada, men blev avrådd av experter, eftersom ingen någonsin i Sverige lyckats genomdriva alkoholism som arbetsskada.

– Det var kanske fel att försöka driva detta gemensamt. Nu funderar jag på att ta striden för livränta, endast vad gäller PTSD, och undersöker om jag på något sätt kan få hjälp med detta. Det är viktigt för dagens – och de framtida – brandmännen att PTSD klassas som arbetsskada.

Resan kan bli bok

Vidare funderar Björn Elfström på att skriva en bok om sin resa, om han träffar rätt person att samarbeta med.

– Jag vet att det är många ”blåljusare” som skulle identifiera sig och bli hjälpta av att ta del av min berättelse.


Information om Björn Elfströms alkoholrådgivning och övriga tjänster finns på http://fillesval.se.

Han nås på telefon: 0705-525112

Fakta PTSD

Flera slags psykiskt traumatiska upplevelser kan orsaka psykiska störningar/tillstånd av olika slag. Bland annat psykosomatiska syndrom, depression, ångest och Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. (På engelska Post- Traumatic Stress Disorder).

PTSD har länge varit känt, men tidigare under andra namn. På 50-talet myntades begreppet KZ-syndromet: före detta koncentrationslägersfångar visade en mängd symtom som kunde hänföras till extrema psykiska och fysiska lidanden. Därefter användes överlevnadssyndrom för människor som överlevt stora katastrofer och utdragna dehumaniserande situationer.

Symtomen vad gäller PTSD är ofta långvariga och mer eller mindre starkt invalidiserande. Det handlar om ångest och rädsla för att upplevelsen ska återkomma. Det är vanligt att den drabbade har mardrömmar, i vilka man till exempel på olika sätt jagas. Samt dyker tvångsmässiga minnesbilder av skräckupplevelserna ofta upp.

Andra symtom är kronisk depression med skuldkänslor. En speciell psykisk förstelningsupplevelse, ”psychic numbing” (känslomässig stumhet) kan uppträda, som innebär att ingenting riktigt kan beröra den drabbade – det är som om en del inom människan vore död. (Cullberg, 2003, S. 63).

Paradoxalt nog försöker den drabbade undvika allt som påminner om traumat – samtidigt som personen delvis är oförmögen att erinra sig det. Irritabilitet förekommer tillsammans med utbrott av aggressivitet. (Ottosson et al. 2004 s. 218).

Mer än två tredjedelar av befolkningen sägs någon gång i livet utsättas för en traumatisk händelse som är tillräckligt stark för att kunna leda till PTSD. Mellan två och tre procent av befolkningen uppges kunnas diagnostiseras kliniskt med PTSD. (Deahl 2000).

År 1980 gjordes en studie gällande den psykiska påfrestningen på 260 amerikanska brandmän, av manligt kön, samt sex larmoperatörer, av kvinnligt kön – samtliga heltidsanställda – på tre olika räddningstjänster. Forskarna fann att kroniska psykiska ohälsotillstånd var ovanliga bland dessa personer, men att svåra situationer i det operativa arbetet var psykiskt extremt påfrestande. En stor del – 42 procent – av brandmännen upplevde ett dygnslångt arbetspass som psykiskt belastande. Det visade sig vidare att personer som nyligen hade arbetat som paramedics i ambulanssjukvården, eller på larmcentralen, for mer illa än dem som ”bara” tjänstgjorde som brandmän. (Psychological and biochemical strain in fi remen’s work, Kalimo R, Lehtonen A, Daleva M, Kuorinka I).

Källa: Post-Traumatic Stress Disorder – faktorer som ökar risken för PTSD och faktorer som påverkar omhändertagandet. Oskar Malker & Johan Schönbeck, Sjuksköterskeprogrammet, 180 poäng Vårterminen 2008.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

TILSAMMANS FÖR ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE

Solen skiner ikapp med de cirka fyrtio deltagare från Sveriges räddningstjänster och MSB som samlats …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *